Ettårsdagen firade vi med släkt och vänner hemma i trädgården, vilket väder vi fick. Pastasallad och såklart jordgubbstårta. Lillskruttan älskar jordgubbar ocj dessutom är det ett säkert sommarkort. Presenterna innehöll alltifrån pengar till leksaker, kläder och en hallonbuske. Vi är oerhört tacksamma och glada att alla ville komma och fira lillskruttans ettårsdag och vi tackar också ödmjukast för presenterna. Det var en trött liten ettåring som somnade ovaggad den kvällen efter ett besök hos gammelfarmor och gammelfarfar och självklart ett besök på morfars grav.

Utvecklingsmässigt går det framåt om vi bortser från den lilla bakterien som hälsade på lillskrutt och resulterade i några väldigt slöa dygn och en viktnedgång runt 500 gram. I övrigt är det en pigg och glad tjej. Hon vet vad hon vill och sakta men säkert går hon med sin gåvagn, släpper taget och står längre stunder utan stöd. Vi väntar med spänning på dem första tappra stegen utan stöd. Hon "pratar" för fullt och jag tycker minsann man kan tyda iaf  mama och baba (mamma, pappa). Detta lilla frö, så härligt att följa din utveckling dag för dag. Krypa vill hon minsann inte, det är hasa på rumpen som gäller eller gå med hjälp av mamma eller pappa. Stilla vill hon inte vara utan far runt i hela huset, gärna i syrrans rum för att leka med köket och dess innehåll. Håret växer minsann och börjar "tjocka på sig". Lilla frö du växer och växer, tänk om tiden kunde stanna upp en stund. Det går så rasande fort.

Askminnelunden innebär att man jordfäster urnan och på platsen finns en sten med ett nummer på. Detta nummer återfinns sedan på den lilla namnbrickan som fästs på ett stenmonument så att man finner rätt sten när man vill besöka graven. Något mindre än en egen gravplats med stor sten men minst lika vackert om inte vackrare. Vi har en plats att gå till när vi behöver eller vill, och det känns mitt i allt väldigt skönt. En plats att sitta ner i lugn och ro för att prata med pappa.

Pappa, jag älskar dig till oändligheten 💕

Efter mötet med prästen kom nästa tunga möte, begravningsbyrån. Att sätta ihop en dödsannons till tidningen för sin pappa var skrämmande och så oerhört sorgligt. Men värst var att behöva välja en kista och en urna. Detta möte gjorde vår förlust så verklig. Till dödsannonsen hade pappa önskemål om att vi skulle ha en bild på en båt och självklart levde vi upp till hans önskan. En kort vers som beskrev pappa som den han var följt av våra namn. Pappa var fast besluten om att han ville ha en ljus kista och den fick inte vara dyr. Vi valde en ljus träkista med robusta trähantag och en vit urna med en bild på som fångade både stranden och havet. När vi väl gick ifrån begravningsbyrån var nästan allt klart och jag tänkte; Jag ska bara ringa och berätta allt för pappa. Känslan inom mig efter den tanken gjorde ondare än någonsin, det va ju för honom vi valt ut allt. Det var ju för att han lämnat oss som vi suttit där i närmre två timmar med tunga hjärtan och kaos i hjärnan. Jag kunde inte ringa honom, han hade inte svarat. 

Efter mötet med prästen och begravningsbyrån skulle säcken sys ihop. Vi bokade slutligen catering för fikat till minnesstunden. Den tillfrågade solosångerskan bokades. Vi rullade negerbollar till minnesstunden eftersom det var så pappa, men beställde tårta och vetefläta. Mia lämnade kläder, ankare, trumpet och teckningar från barnbarnen till begravningsbyrån. Slutligen beställde vi våra blomdekorationer till kyrkan. Mia stod själv med blomman på kistan och jag och min syster med familjer beställde en och Mias söner med familjer beställde en. Syrran och jag ville ha något som verkligen representerade pappa varpå vi valde ett ankare. En vit botten av krysantemum med ett litet inslag av gula och vita rosor. Våra handbuketter innehöll gula rosor och vit brudslöja.

Så var allt klart och vi var praktiskt redo för begravningen. Mentalt kan jag inte säga att jag blev redo för begravningen. Jag var inte redo att mista pappa, och inte att begrava honom heller. Men så kom dagen, måndagen den sjunde maj 2018. Jag startade dagen med frukost följt av en pw/löptur. Stannade till vid vattnet för att samla kraft att ta mig igenom begravningen för min pappa. Njöt av lugnet, en klarblå himmel, en sol som brände min hud och vaskade ansiktet med havet. Jag kände hur du var med mig pappa, genom himmel sol och hav, du gav mig kraft att kunna ta mig igenom den tunga dagen. När vi kom till kyrkan möttes vi av ett hav av människor. Alla var där av samma anledning, att ta farväl av en man de alla tyckt mycket om. I kyrkan möttes vi av kistan, dekorerad med Mias blomdekoration, pappas trumpet och ankaret. Framför kistan stod vår dekoration och runt om och ut i gången blommor från fler sörjande. Det var en fin, vacker och värdig begravning. Prästen fångade pappa så med sina ord, precis som jag kommer att minnas honom. Soloartister sjöng Se mig och Du är allt. Av jord är du född och jord ska du åter bli sa prästen och så lade han jord från pappas jakttorn i skogen på kistan. Sen var det dags att hå fram till kistan för att ta farväl. Jag hade så svårt att förstå att pappa faktiskt låg där i. Jag strök min hand löngs kistan, lade min blomma och viskade, Jag älskar dig pappa, till oändligheten. Slutligen klämtade klockorna och våra närmsta anhöriga bar kistan ut till bilen som körde iväg med pappa. Min syster och jag fick fram ännu en gång innan bilen körde iväg för att klappa om kistan, med tårarna längs kinderna, ett brustet hjärta och en hjärna fylld av kaos. Det var den absolut tyngsta dagen i mitt liv.

De senaste tre veckorna har varit de tyngsta i mitt tjugonioåriga liv och jag faller samman om och om igen. Jag är inte mig själv, jag ska se en del av mig själv. Jag vet att såret jag fått aldrig kommer att läka, det kommer att förbli ett ärr. Jag kommer ha sämre och bättre dagar och jag kommer falla då och då. Menjag  ska resa mig igen för min familj, för mina döttrar, för min sambo, för min mamma, för mina syskon och för alla de anhöriga som jag har kvar. Tillsammans ska vi vandra genom sorgen och hjälpa varandra upp igen. Vi ska vara varandras stöd genom livets med- och motgångar. Jag ska också resa mig igen tills det är min tur att lämna jordelivet. Därför väljer jag att inte ha tagit ett sista farväl av pappa. För jag vet att vi ses igen. Tills dess min älskade pappa; Du är som solen månen och stjärnorna, alltid med oss!

Jag älskar dig till oändligheten 💕 

En egen liten individ med en egen personlighet. Lite smått kräsen vad gäller mat från dag till dag. Vill gärna plocka i maten själv. Lite smått tykänslig just nu. Busig och retfull. Spökar och bökar om nätterna. Hasar sig fram på lilla rumpan. Älskar att busa med sin storasyster. Upptäcker nytt varje dag. Lite avvaktande och inte lika framfusig som storasyster vart i samma ålder. Ja det går framåt och allt i hennes takt, ingen stress här inte.

Det enda som hjälper mig lite genom sorgen är vetskapen om att du inte längre behöver lida, att du troligtvis har det bra och mår bra.

Vi ska minnas dig som den spralliga och glada människan du alltid varit. Världens bästa pappa. Världens bästa morfar. Vi ska så småningom lära oss att skratta och le igen, för jag vet att det är din önskan. Tack för att du alltid funnits där oavsett tid på dygnet, för tiden vi fick trots att den blev allt för kort. Vila i frid, jag vet vi ses igen.

Älskade pappa jag älskar dig till oändligheten 💕💕💕 

Jag är stum, finner inga ord. Hjärnan jobbar för fullt och försöker förstå vad som händer och tänka ut ett sätt att kunna överleva på. Hur ska jag någonsin kunna acceptera att min pappa tas ifrån mig i så ung ålder och att vi ska tvingas leva vidare i omkring femtio år utan honom. Det är inte okej, det är så fel. Jag vill bara skrika rakt ut, kasta saker omkring mig och gå bananas för att få utlopp för mina känslor. Mitt hjärta är krossat och själen lider.

#fuckcancer

I lite mer än tre månaders tid har jag gråtit minst en gång om dagen, jag fyller en sjö på egen hand, snart ett hav. Hur många tårar kan en människa fälla, hur mycket orkar en människa. Tänk att det finns en människa som orkar mer än mig, min hjälte, min pappa. Som han kämpar varje dag, varje timme och varje minut. Mot denna eländiga sjukdom för att få vara hos oss ett litet tag till. Alltid har du varit envis och det visar du minst sagt nu. Om du visste hur fantastisk du är älskade pappa, du är bäst. Du har alltid varit en frisk fläkt vart du än kommit, alla har tyckt om dig, stora som små. Du är en viktig person, för mig och barnen. Att vi ska behöva vandra denna eländiga stig såhär tidigt i livet, när vi knappt hunnit börja vårt liv, är för jävligt. Du är för ung, vi är för unga. Barnen har precis kommit och du har precis blivit morfar.

Jag hatar vetskapen om att du inte ska få möjligheten att se dem växa upp. Jag hatar vetskapen om att jag en dag inte kan ringa dig och få höra din röst. Jag hatar vetskapen om att jag en dag inte heller kan krama om dig. Jag hatar vetskapen om att en dag tar stigen slut. Jag hatar vetskapen om att jag en dag kommer falla ännu djupare. Jag hatar vetskapen om att jag då måste klättra upp själv, utan dig. Pappa jag älskar dig, till oändligheten 💕

#fuckcancer

En egen liten individ minst sagt som gärna är där en annan är. Mycket gärna i famnen också vilket en annan stundtals kan känna är jobbigt. Jag känner mig liksom instängd och låst, ändå är det mysigt dem flesta gångerna, dock inte vid matlagningen. Oftast glad, skrattar, pratar och skriker. Skiner ikapp med solen. Leker såväl ensam som med syrran och helst med det syrran har, inte alltid så uppskattat. Ja lillskrutt utvecklas minst sagt ständigt och hon skänker oss oerhört många skratt och mycket glädje. Jag är så tacksam för både henne och storasyster. Vad vore jag utan er mina sessor 💕

Idag började vi dagen med att väcka henne med lite skönsång, paket och frukost på sängen. Självklart en hemgjord liten tårta också. Så mysigt och vad glad hon var för varenda paket, sådan tur. Fortsatte firandet hos pappa/morfar. Lite frukost tillsammans, lek och ännu mer paket. Skruttan utbrast, åh vilka fina, vad lycklig jag blir. Morfar blev så rörd och glad och våra hjärtan fylldes av lyckorus.

Efter firandet hos morfar hämtade vi upp pappan på jobbet som tagit halvdag. Körde mot busfabriken och laddade magarna med lunch innan vi röjde loss i flera timmar. Mellanmålet födelsedagen till ära fick bli en glass och när vi var riktigt trötta bestämde vi oss för att köra hem. Men stannade till i skoaffären för att kika efter ett par nya gympaskor till skrutt, oh ja men det fick följa med ett par vattentäta sådana hem.

Pannkaksmiddag stod på menyn ikväll och både farmor och farfar, mormor, J och moster tittade förbi för att gratulera skruttan. Telefonen har ringt flertalet ggr med gratulationer och sms och post har också kommit. Det var en nöjd, glad och trött liten fyraåring som vi nattade ikväll. Nu laddar vi alla batterierna inför det stora kalaset på lördag, troligtvis mer paket och självklart god tårta.

Idag var det dags för babysim igen och igår visste jag inte riktigt hur kah skulle lösa det med barnvakt åt stora skrutt. Men så erbjöd sig pappa och M att ha henne, så det fick bli så. Lämnade av henne en bra stund innan och när vi kom tillbaka hade hon både bakat drömkakor och badat. Denna lilla skrutt, hon hade haft en riktigt mysig stund där hemma. Härligt för henne att få lite egen tid och lite mer uppmärksamhet än vad hon kanske får här hemma. Sen hon fick en lillasyster är dem ju två att dela på vår tid och det blir inte detsamma som när hon var ensam. Att få komma iväg själv till morfar blir därför något extra för henne. Jag är så tacksam för att pappa kände sig så pass pigg att han och M orkade ha stora bus hemma en stund. Den tiden dem får spendera tillsammans tror jag är oerhört viktig och gör dem gott. De bygger minnen att bevara varmt i hjärtat. 💕

Men på natten vaknade jag illamående igen och upp och kräktes fyra ggr under fem timmar. Låg helt utslagen hela dagen och sov, sambon fick ta barnen. Vi trodde igen det var mina mediciner och dess biverkningar. Söndagen mådde jag som vanligt och vi kändes helt säkra på vår teori.

 Jag vaknade upp i måndags igen och mådde illa och sambon fick stanna hemma från jobbet för att ta flickorna. En kräk och sedan backway om ni är med mig. Tur mannen stannade hemma för på kvällen var det hans tur och då förstod vi att det inte längre handlade om biverkningar från mina mediciner. Barnen hade klarat sig fint fram till sen tisdag kväll då trillade stora tösen dit.

Sedan igår har vi alla börjat bli bättre och tänkte nu vänder det, nu är vi snart helt fit for fight igen. Men då trillade mini dit i förmiddags. Ja nu har vi alla haft skiten och nu kan det väl ändå bara bli bättre, eller?! Jag hoppas för allt i världen det. Nu vill vi bli helt fria från sjuka. Få sol, värme och vår. Nu är vi trötta på vinter och sjukdomar. Kom igen vår och sommar, kom och ta oss med storm ☀️

Senare veckan har hon blivit tykänslig och vill gärna vara i famnen, något vi aldrig riktigt genomgick med storasyster. Så det är nytt för oss. Glädjande är att hon tyr sig både till mig och pappan, en del barn tyr sig oftast till en förälder men lillskruttan tyr sig till oss båda. Det känns skönt, ändå hoppas vi det är en kort övergående period. På något vis tror jag det har mycket med att göra vad vi går igenom. Våra känslor, oro och sorg smittar av sig och dem känner ju av det, precis som när vi känner glädje. Det får ta sin tid men vi hoppas tykänsligheten snart ska gå över för vår lillskrutta.

Hon är en fin liten tjej, precis som sin syster. Jag är så oerhört stolt över att få vara deras mamma, mina små skruttor. Jag ska göra allt för att skydda dem från allt ont i världen. 💕

Det har blivit allt glesare mellan mina inlägg, anledningarna är många. Dels tar barnen upp min vardag och min tid. Jag ville spendera så mycket tid jag kan med dem, jag vill inte missa en sekund av deras uppväxt. Jag vill vara med när dem gör framsteg och utvecklas. Stora bus pratar mycket om att bli stor. Hon ritar och "skriver" (vi tittar på bokstäver och börjar introducera dem).  Hon dansar och sjunger och kan sitta långa stunder och leka på egen hand. Torr om nätterna med undantag för enstaka gånger som troligtvis beror på oro.

Lilla bus utvecklas ständigt hon också. Två tänder har nu tittat fram i nedre käken. Hon kan sätta sig upp själv från liggande och från att stå på alla fyra och lägga sig från sittande. Tar sig upp i krypställning men kryper inte riktigt ännu. Däremot kasar hon sig bakåt både liggande och på alla fyra. Nätterna har hon börjat stöka lite, troligtvis fler tänder som bökar i tandköttet men antagligen lite oro även här.

Jag har fått en diagnos på min värk, det är inflammationer som värker och pulserar kring mina leder i kroppen, psoriasisartrit. En form av reumatism. Min hudpsoriasis har utvecklats och satt sig i mina leder. Jag blir satt på medicin, en mycket mild form av cellgift. Denna medicin ska försöka hålla en balans i kroppen så att jag slipper dessa skov med sådan fruktansvärd värk och inflammation. Jag blir inte fri från min diagnos, jag kommer stå på livslång behandling. Medicinen gör mig nedsatt i immunförsvaret varför jag kommer att vaccineras emot lunginflammation i nästa vecka samt röntga mina lungor. Jag kommer gå på återkommande provtagningar och ha  löpande kontakt med vården. Medicinen kan medföra biverkningar som påverkar mig negativt, men vi håller tunmarna för att jag ska slippa undan dem. Jag känner mig lugn över att ha fått en diagnos och hjälp samtidigt som det är lite svårt att ta in. Jag hoppas få en någorlunda normal vardag igen.

Vad gäller oron i vårt hem så är den stor trots att jag nu får hjälp. För trots att vi kanske ser ut att må bra och vara som vanligt så är inte fallet så. Inombords gråter vi ständigt, vi lever med brustet hjärta och förtvivlan. En oerhört viktig person i vårt liv, en familjemedlem är mycket sjuk. Så pass sjuk att läkarna inte kan läka. Det är svårt att förstå att det är sant. Tårarna rinner varje dag, hjärtat brinner, svider, värker, skriker och gör ständigt ont. Sedan beskedet har det gått så väldans fort och varje minut är så dyrbar med dem man älskar. Jag går på knä vissa dagar och undrar ständigt hur man tar sig igenom en sådan situation som vår familj nu lever mitt i. På något vis reser vi oss varje dag, varje dag är en gåva. Trots läkarnas besked så lever hoppet kvar inom oss, för hoppet är det sista som överger en.

Jag vet att ni vet, min familj, nära och kära, men det sägs allt för sällan. Jag är oerhört tacksam över att ha er i mitt liv. Tacksam för allt ni gör för mig och de mina. Ni kommer alla föralltid ha en speciell plats i mitt hjärta och ingen kan någonsin ersätta var och en av er, för ingen är just precis som ni. Var ni än befinner er så lever ni kvar inom mig. Jag älskar er till oändligheten 💕