Utvecklingsmässigt går det framåt om vi bortser från den lilla bakterien som hälsade på lillskrutt och resulterade i några väldigt slöa dygn och en viktnedgång runt 500 gram. I övrigt är det en pigg och glad tjej. Hon vet vad hon vill och sakta men säkert går hon med sin gåvagn, släpper taget och står längre stunder utan stöd. Vi väntar med spänning på dem första tappra stegen utan stöd. Hon "pratar" för fullt och jag tycker minsann man kan tyda iaf  mama och baba (mamma, pappa). Detta lilla frö, så härligt att följa din utveckling dag för dag. Krypa vill hon minsann inte, det är hasa på rumpen som gäller eller gå med hjälp av mamma eller pappa. Stilla vill hon inte vara utan far runt i hela huset, gärna i syrrans rum för att leka med köket och dess innehåll. Håret växer minsann och börjar "tjocka på sig". Lilla frö du växer och växer, tänk om tiden kunde stanna upp en stund. Det går så rasande fort.

Askminnelunden innebär att man jordfäster urnan och på platsen finns en sten med ett nummer på. Detta nummer återfinns sedan på den lilla namnbrickan som fästs på ett stenmonument så att man finner rätt sten när man vill besöka graven. Något mindre än en egen gravplats med stor sten men minst lika vackert om inte vackrare. Vi har en plats att gå till när vi behöver eller vill, och det känns mitt i allt väldigt skönt. En plats att sitta ner i lugn och ro för att prata med pappa.

Pappa, jag älskar dig till oändligheten 💕

Efter mötet med prästen kom nästa tunga möte, begravningsbyrån. Att sätta ihop en dödsannons till tidningen för sin pappa var skrämmande och så oerhört sorgligt. Men värst var att behöva välja en kista och en urna. Detta möte gjorde vår förlust så verklig. Till dödsannonsen hade pappa önskemål om att vi skulle ha en bild på en båt och självklart levde vi upp till hans önskan. En kort vers som beskrev pappa som den han var följt av våra namn. Pappa var fast besluten om att han ville ha en ljus kista och den fick inte vara dyr. Vi valde en ljus träkista med robusta trähantag och en vit urna med en bild på som fångade både stranden och havet. När vi väl gick ifrån begravningsbyrån var nästan allt klart och jag tänkte; Jag ska bara ringa och berätta allt för pappa. Känslan inom mig efter den tanken gjorde ondare än någonsin, det va ju för honom vi valt ut allt. Det var ju för att han lämnat oss som vi suttit där i närmre två timmar med tunga hjärtan och kaos i hjärnan. Jag kunde inte ringa honom, han hade inte svarat. 

Efter mötet med prästen och begravningsbyrån skulle säcken sys ihop. Vi bokade slutligen catering för fikat till minnesstunden. Den tillfrågade solosångerskan bokades. Vi rullade negerbollar till minnesstunden eftersom det var så pappa, men beställde tårta och vetefläta. Mia lämnade kläder, ankare, trumpet och teckningar från barnbarnen till begravningsbyrån. Slutligen beställde vi våra blomdekorationer till kyrkan. Mia stod själv med blomman på kistan och jag och min syster med familjer beställde en och Mias söner med familjer beställde en. Syrran och jag ville ha något som verkligen representerade pappa varpå vi valde ett ankare. En vit botten av krysantemum med ett litet inslag av gula och vita rosor. Våra handbuketter innehöll gula rosor och vit brudslöja.

Så var allt klart och vi var praktiskt redo för begravningen. Mentalt kan jag inte säga att jag blev redo för begravningen. Jag var inte redo att mista pappa, och inte att begrava honom heller. Men så kom dagen, måndagen den sjunde maj 2018. Jag startade dagen med frukost följt av en pw/löptur. Stannade till vid vattnet för att samla kraft att ta mig igenom begravningen för min pappa. Njöt av lugnet, en klarblå himmel, en sol som brände min hud och vaskade ansiktet med havet. Jag kände hur du var med mig pappa, genom himmel sol och hav, du gav mig kraft att kunna ta mig igenom den tunga dagen. När vi kom till kyrkan möttes vi av ett hav av människor. Alla var där av samma anledning, att ta farväl av en man de alla tyckt mycket om. I kyrkan möttes vi av kistan, dekorerad med Mias blomdekoration, pappas trumpet och ankaret. Framför kistan stod vår dekoration och runt om och ut i gången blommor från fler sörjande. Det var en fin, vacker och värdig begravning. Prästen fångade pappa så med sina ord, precis som jag kommer att minnas honom. Soloartister sjöng Se mig och Du är allt. Av jord är du född och jord ska du åter bli sa prästen och så lade han jord från pappas jakttorn i skogen på kistan. Sen var det dags att hå fram till kistan för att ta farväl. Jag hade så svårt att förstå att pappa faktiskt låg där i. Jag strök min hand löngs kistan, lade min blomma och viskade, Jag älskar dig pappa, till oändligheten. Slutligen klämtade klockorna och våra närmsta anhöriga bar kistan ut till bilen som körde iväg med pappa. Min syster och jag fick fram ännu en gång innan bilen körde iväg för att klappa om kistan, med tårarna längs kinderna, ett brustet hjärta och en hjärna fylld av kaos. Det var den absolut tyngsta dagen i mitt liv.

De senaste tre veckorna har varit de tyngsta i mitt tjugonioåriga liv och jag faller samman om och om igen. Jag är inte mig själv, jag ska se en del av mig själv. Jag vet att såret jag fått aldrig kommer att läka, det kommer att förbli ett ärr. Jag kommer ha sämre och bättre dagar och jag kommer falla då och då. Menjag  ska resa mig igen för min familj, för mina döttrar, för min sambo, för min mamma, för mina syskon och för alla de anhöriga som jag har kvar. Tillsammans ska vi vandra genom sorgen och hjälpa varandra upp igen. Vi ska vara varandras stöd genom livets med- och motgångar. Jag ska också resa mig igen tills det är min tur att lämna jordelivet. Därför väljer jag att inte ha tagit ett sista farväl av pappa. För jag vet att vi ses igen. Tills dess min älskade pappa; Du är som solen månen och stjärnorna, alltid med oss!

Jag älskar dig till oändligheten 💕 

En egen liten individ med en egen personlighet. Lite smått kräsen vad gäller mat från dag till dag. Vill gärna plocka i maten själv. Lite smått tykänslig just nu. Busig och retfull. Spökar och bökar om nätterna. Hasar sig fram på lilla rumpan. Älskar att busa med sin storasyster. Upptäcker nytt varje dag. Lite avvaktande och inte lika framfusig som storasyster vart i samma ålder. Ja det går framåt och allt i hennes takt, ingen stress här inte.