Just nu...
Det har blivit allt glesare mellan mina inlägg, anledningarna är många. Dels tar barnen upp min vardag och min tid. Jag ville spendera så mycket tid jag kan med dem, jag vill inte missa en sekund av deras uppväxt. Jag vill vara med när dem gör framsteg
och utvecklas. Stora bus pratar mycket om att bli stor. Hon ritar och "skriver" (vi tittar på bokstäver och börjar introducera dem). Hon dansar och sjunger och kan sitta långa stunder och leka på egen hand. Torr om nätterna med undantag
för enstaka gånger som troligtvis beror på oro.
Lilla bus utvecklas ständigt hon också. Två tänder har nu tittat fram i nedre käken. Hon kan sätta sig upp själv från liggande och från att stå på alla fyra och lägga sig från sittande. Tar sig upp i krypställning men kryper inte riktigt ännu.
Däremot kasar hon sig bakåt både liggande och på alla fyra. Nätterna har hon börjat stöka lite, troligtvis fler tänder som bökar i tandköttet men antagligen lite oro även här.
Jag har fått en diagnos på min värk, det är inflammationer som värker och pulserar kring mina leder i kroppen, psoriasisartrit. En form av reumatism. Min hudpsoriasis har utvecklats och satt sig i mina leder. Jag blir satt på medicin, en mycket mild form
av cellgift. Denna medicin ska försöka hålla en balans i kroppen så att jag slipper dessa skov med sådan fruktansvärd värk och inflammation. Jag blir inte fri från min diagnos, jag kommer stå på livslång behandling. Medicinen gör mig nedsatt i immunförsvaret
varför jag kommer att vaccineras emot lunginflammation i nästa vecka samt röntga mina lungor. Jag kommer gå på återkommande provtagningar och ha löpande kontakt med vården. Medicinen kan medföra biverkningar som påverkar mig negativt,
men vi håller tunmarna för att jag ska slippa undan dem. Jag känner mig lugn över att ha fått en diagnos och hjälp samtidigt som det är lite svårt att ta in. Jag hoppas få en någorlunda normal vardag igen.
Vad gäller oron i vårt hem så är den stor trots att jag nu får hjälp. För trots att vi kanske ser ut att må bra och vara som vanligt så är inte fallet så. Inombords gråter vi ständigt, vi lever med brustet hjärta och förtvivlan. En oerhört viktig person
i vårt liv, en familjemedlem är mycket sjuk. Så pass sjuk att läkarna inte kan läka. Det är svårt att förstå att det är sant. Tårarna rinner varje dag, hjärtat brinner, svider, värker, skriker och gör ständigt ont. Sedan beskedet har det gått så väldans
fort och varje minut är så dyrbar med dem man älskar. Jag går på knä vissa dagar och undrar ständigt hur man tar sig igenom en sådan situation som vår familj nu lever mitt i. På något vis reser vi oss varje dag, varje dag är en gåva. Trots
läkarnas besked så lever hoppet kvar inom oss, för hoppet är det sista som överger en.
Jag vet att ni vet, min familj, nära och kära, men det sägs allt för sällan. Jag är oerhört tacksam över att ha er i mitt liv. Tacksam för allt ni gör för mig och de mina. Ni kommer alla föralltid ha en speciell plats i mitt hjärta och ingen
kan någonsin ersätta var och en av er, för ingen är just precis som ni. Var ni än befinner er så lever ni kvar inom mig. Jag älskar er till oändligheten 💕
Tjejkväll
Igår lämnade jag huset för att rå om mig själv tillsammans med ett gäng härliga tjejer och lite vin. Kvällen slutade som jag hade befarat men fram till dess hade jag en klockren kväll. Gott vin, pizza och snacks. Samtal kring allt och ingenting och
ofantliga skratt så käkarna spände. Precis vad jag behövde just nu. Släppa all stress, värk och mitt sorgsna hjärta. Få ha roligt och bara släppa loss för en stund. Tack tjejer för att ni tog med mig på en kväll jag sent kommer att glömma,
ni är grymma 💕
Sju månader
Liten blir stor allt för fort, men så länge hon inte kryper så är hon fortfarande min lilla bebis. Utvecklingen går ändå framåt, två tänder har tittat upp, den första härom veckan och den andra dagen efter månadsdagen. Det är tidigare än storasyster.
Tänk så olika men ändå så lika dem är. Den ena är snabb med fysisk aktivitet medan den andra är snabb med tänder och dylikt. Idag var det nästan att lillskrutt lyckades sätta sig upp från loggandes helt själv i sin säng, en snuttefilt i vägen och en något
svag arm. Annars hade hon lyckats, lite träning till så sitter det snart. Numer tar hon sig också upp i krypställning och så står hon där och gungar innan hon lägger sig plant på mage igen. Lite frustrerad över att inte ta sig iväg. Hon ska bara hitta
tekniken så ger hon sig snart iväg. Åla sig baklänges kan hon iaf och förflytta sig så snart går det antagligen undan. Plötsligt händer det som de brukar säga. Sju månader har gått fort och nu börjar jag känna ångest över att snart börja jobba igen, snart
är min lediga tid med barnen över och jag kommer sakna den så oerhört mycket. Dags att lägga i en extra njutande växel.
