Det har blivit allt glesare mellan mina inlägg, anledningarna är många. Dels tar barnen upp min vardag och min tid. Jag ville spendera så mycket tid jag kan med dem, jag vill inte missa en sekund av deras uppväxt. Jag vill vara med när dem gör framsteg och utvecklas. Stora bus pratar mycket om att bli stor. Hon ritar och "skriver" (vi tittar på bokstäver och börjar introducera dem).  Hon dansar och sjunger och kan sitta långa stunder och leka på egen hand. Torr om nätterna med undantag för enstaka gånger som troligtvis beror på oro.

Lilla bus utvecklas ständigt hon också. Två tänder har nu tittat fram i nedre käken. Hon kan sätta sig upp själv från liggande och från att stå på alla fyra och lägga sig från sittande. Tar sig upp i krypställning men kryper inte riktigt ännu. Däremot kasar hon sig bakåt både liggande och på alla fyra. Nätterna har hon börjat stöka lite, troligtvis fler tänder som bökar i tandköttet men antagligen lite oro även här.

Jag har fått en diagnos på min värk, det är inflammationer som värker och pulserar kring mina leder i kroppen, psoriasisartrit. En form av reumatism. Min hudpsoriasis har utvecklats och satt sig i mina leder. Jag blir satt på medicin, en mycket mild form av cellgift. Denna medicin ska försöka hålla en balans i kroppen så att jag slipper dessa skov med sådan fruktansvärd värk och inflammation. Jag blir inte fri från min diagnos, jag kommer stå på livslång behandling. Medicinen gör mig nedsatt i immunförsvaret varför jag kommer att vaccineras emot lunginflammation i nästa vecka samt röntga mina lungor. Jag kommer gå på återkommande provtagningar och ha  löpande kontakt med vården. Medicinen kan medföra biverkningar som påverkar mig negativt, men vi håller tunmarna för att jag ska slippa undan dem. Jag känner mig lugn över att ha fått en diagnos och hjälp samtidigt som det är lite svårt att ta in. Jag hoppas få en någorlunda normal vardag igen.

Vad gäller oron i vårt hem så är den stor trots att jag nu får hjälp. För trots att vi kanske ser ut att må bra och vara som vanligt så är inte fallet så. Inombords gråter vi ständigt, vi lever med brustet hjärta och förtvivlan. En oerhört viktig person i vårt liv, en familjemedlem är mycket sjuk. Så pass sjuk att läkarna inte kan läka. Det är svårt att förstå att det är sant. Tårarna rinner varje dag, hjärtat brinner, svider, värker, skriker och gör ständigt ont. Sedan beskedet har det gått så väldans fort och varje minut är så dyrbar med dem man älskar. Jag går på knä vissa dagar och undrar ständigt hur man tar sig igenom en sådan situation som vår familj nu lever mitt i. På något vis reser vi oss varje dag, varje dag är en gåva. Trots läkarnas besked så lever hoppet kvar inom oss, för hoppet är det sista som överger en.

Jag vet att ni vet, min familj, nära och kära, men det sägs allt för sällan. Jag är oerhört tacksam över att ha er i mitt liv. Tacksam för allt ni gör för mig och de mina. Ni kommer alla föralltid ha en speciell plats i mitt hjärta och ingen kan någonsin ersätta var och en av er, för ingen är just precis som ni. Var ni än befinner er så lever ni kvar inom mig. Jag älskar er till oändligheten 💕