18 april 2018
Du kämpade som den kämpe du alltid varit älskade pappa. Men den 18 april orkade du inte mer, 04:35 tog du ditt sista andetag och lämnade oss. Saknaden efter dig är enorm och jag känner mig så oerhört tom. Sorgen är tung och stor.
Det enda som hjälper mig lite genom sorgen är vetskapen om att du inte längre behöver lida, att du troligtvis har det bra och mår bra.
Vi ska minnas dig som den spralliga och glada människan du alltid varit. Världens bästa pappa. Världens bästa morfar. Vi ska så småningom lära oss att skratta och le igen, för jag vet att det är din önskan. Tack för att du alltid funnits där oavsett
tid på dygnet, för tiden vi fick trots att den blev allt för kort. Vila i frid, jag vet vi ses igen.
Älskade pappa jag älskar dig till oändligheten 💕💕💕
Hålla din hand
Imorse åkte jag till pappa, jag behövde hålla hans hand. Vara honom nära och det ska jag vara varje dag tills stigen tar slut. Hela min förmiddag spenderade jag vid sidan om honom, höll hans hand och pratade. Vi pratade om allt, gott som
ont och jag kände mig trygg. Att försöka hålla våra tårar tillbaka var inte lönt, dem föll ohejdat. Att se sin pappa så sjuk är svårt att sätta en känsla på, det är så många känslor i omlopp. Mest är jag ledsen och arg. En avundsjuka på alla
dem som har en frisk välmående pappa finns också bakom mitt skal.
Jag är stum, finner inga ord. Hjärnan jobbar för fullt och försöker förstå vad som händer och tänka ut ett sätt att kunna överleva på. Hur ska jag någonsin kunna acceptera att min pappa tas ifrån mig i så ung ålder och att vi ska tvingas leva
vidare i omkring femtio år utan honom. Det är inte okej, det är så fel. Jag vill bara skrika rakt ut, kasta saker omkring mig och gå bananas för att få utlopp för mina känslor. Mitt hjärta är krossat och själen lider.
#fuckcancer
Tunga steg
Vi går med allt tyngre steg. Hjärtat värker, svider, blöder, brinner och skriker på en och samma gång. Jag är så oerhört ledsen och arg. Arg arg arg!! Jag kan inte förstå varför vi ska tvingas igenom stigen som vi vandrar. Vem fan rent ut sagt
bestämde detta ödet?! Ett stort varför lever inom mig och det kommer jag alltid att bära med mig, för vi kommer aldrig att få några svar.
I lite mer än tre månaders tid har jag gråtit minst en gång om dagen, jag fyller en sjö på egen hand, snart ett hav. Hur många tårar kan en människa fälla, hur mycket orkar en människa. Tänk att det finns en människa som orkar mer än mig, min hjälte,
min pappa. Som han kämpar varje dag, varje timme och varje minut. Mot denna eländiga sjukdom för att få vara hos oss ett litet tag till. Alltid har du varit envis och det visar du minst sagt nu. Om du visste hur fantastisk du är älskade pappa,
du är bäst. Du har alltid varit en frisk fläkt vart du än kommit, alla har tyckt om dig, stora som små. Du är en viktig person, för mig och barnen. Att vi ska behöva vandra denna eländiga stig såhär tidigt i livet, när vi knappt hunnit börja
vårt liv, är för jävligt. Du är för ung, vi är för unga. Barnen har precis kommit och du har precis blivit morfar.
Jag hatar vetskapen om att du inte ska få möjligheten att se dem växa upp. Jag hatar vetskapen om att jag en dag inte kan ringa dig och få höra din röst. Jag hatar vetskapen om att jag en dag inte heller kan krama om dig. Jag hatar vetskapen
om att en dag tar stigen slut. Jag hatar vetskapen om att jag en dag kommer falla ännu djupare. Jag hatar vetskapen om att jag då måste klättra upp själv, utan dig. Pappa jag älskar dig, till oändligheten 💕
#fuckcancer
Nio månader
Här har varit tyst länge och lillskrutt har hunnit bli nio månader. Lika länge i famnen som i magen. Tiden springer på minst sagt och jag hinner snart inte med. Sedan niomånaders dagen har ännu en tand tittat upp, så numer är där tre stycken och
den fjärde spricker igenom vilken dag som. Lite feg är hon men hon reser sig upp mot saker och har lite smått börjat ta sig från soffan till bordet med fast grepp på ragnliga ben. Går lite lätt med stöd av mammas eller pappas händer och idag provade
vi gåvagnen. Lite feg som sagt och när hon tappade balansen var det roliga slut, så tre-fyra steg hann vi bara med.
En egen liten individ minst sagt som gärna är där en annan är. Mycket gärna i famnen också vilket en annan stundtals kan känna är jobbigt. Jag känner mig liksom instängd och låst, ändå är det mysigt dem flesta gångerna, dock inte vid matlagningen.
Oftast glad, skrattar, pratar och skriker. Skiner ikapp med solen. Leker såväl ensam som med syrran och helst med det syrran har, inte alltid så uppskattat. Ja lillskrutt utvecklas minst sagt ständigt och hon skänker oss oerhört många skratt
och mycket glädje. Jag är så tacksam för både henne och storasyster. Vad vore jag utan er mina sessor 💕
