Hålla din hand
Imorse åkte jag till pappa, jag behövde hålla hans hand. Vara honom nära och det ska jag vara varje dag tills stigen tar slut. Hela min förmiddag spenderade jag vid sidan om honom, höll hans hand och pratade. Vi pratade om allt, gott som
ont och jag kände mig trygg. Att försöka hålla våra tårar tillbaka var inte lönt, dem föll ohejdat. Att se sin pappa så sjuk är svårt att sätta en känsla på, det är så många känslor i omlopp. Mest är jag ledsen och arg. En avundsjuka på alla
dem som har en frisk välmående pappa finns också bakom mitt skal.
Jag är stum, finner inga ord. Hjärnan jobbar för fullt och försöker förstå vad som händer och tänka ut ett sätt att kunna överleva på. Hur ska jag någonsin kunna acceptera att min pappa tas ifrån mig i så ung ålder och att vi ska tvingas leva
vidare i omkring femtio år utan honom. Det är inte okej, det är så fel. Jag vill bara skrika rakt ut, kasta saker omkring mig och gå bananas för att få utlopp för mina känslor. Mitt hjärta är krossat och själen lider.
#fuckcancer
Kommentarer
Trackback
