Imorse åkte jag till pappa, jag behövde hålla hans hand. Vara honom nära och det ska jag  vara varje dag tills stigen tar slut. Hela min förmiddag spenderade jag vid sidan om honom, höll hans hand och pratade. Vi pratade om allt, gott som ont och jag kände mig trygg. Att försöka hålla våra tårar tillbaka var inte lönt, dem föll ohejdat. Att se sin pappa så sjuk är svårt att sätta en känsla på, det  är så många känslor i omlopp. Mest är jag ledsen och arg. En avundsjuka på alla dem som har en frisk välmående pappa finns också bakom mitt skal.