Stenshamn
1 månad
30 dagar, en hel månad, det är vad som gått sedan den där morgonen då lillskruttan kom till världen. Att hon funnits hos oss så länge men ändå så kort tid, det känns trots allt som hon alltid funnits hos oss på något vis. Hon har redan blivit en sådan självklar del av vår familj, vår lillasyster.
Hon börjar redan bli en egen individ som sover, äter, kissar och bajsar. Känns som jag mestadels byter blöjor och mjölkar, haha. Alla redan har lillskruttan börjat bli stark i nacken, hon ler lite lätt sådär gulligt ibland och har även börjat vara lite mer vaken och "närvarande". Ja hon är en alldeles perfekt liten lillasyster och dotter. Jag fylls av så mycket glädje över att få följa även detta lilla barn genom livet, att få spendera varje dag resten av mitt liv som hennes mamma.
Semester
Skrivandet hamnar lite i sista hand numer, jag har två små töser att lägga min tid, energi, fokus och kärlek på. Undrade hur man skulle ha tid för ytterligare ett barn och kunna älska ett till, det visade sig att det liksom bara går och kärleken den bara flödar till dem båda.
Jag har återhämtat mig från min infektion och min antibiotikakur är över. Jag är orolig över att få mjölkstockning igen så därför är jag väldigt noga med att hålla mina bröst varma och skyddade från så mycket vind som möjligt. Så nu när vi alla är friska h rvi kunnat börja vår ledighet och semester på riktigt. Vi startade upp med Hasslöfestivalen härom veckan, båten vart som vanligt på plats men jag och barnen valde att sova hemma eftersom våra sommarnätter inte varit allt så varma som man kan önska.
Sedan for vi hem och packade om för att några dagar senare faktiskt ge oss iväg på lite båtsemester med vännerna. Packade för ett helt kompani och massa varma kläder att spendera, dagar, kvällar och nätter i. Vi fick fem härliga dygn på havet och vi besökte bland annat Hällevik, Hanö och Tjärö. Våra vanliga pärlor neråt i Blekinges skärgård.
Efter våra härliga dagar på havet vände vi hem för att tvätta upp, packa om och göra ett besök hos fotografen för en nyföddfotografering. De få dagarna hemma gick fort och plötligt vart det onsdag. Vi packade in oss i bilen och mötte upp resten av gänget för att styra mot Öland. Två dagar i Köpingsvik och Borgholm väntade. Vi strosade runt i Färjestaden på förmiddagen för att sedan åka vidare mot campingen där vi skulle övernatt i stuga. Tog en lunch på campingens restaurang ocj sedan mös vi vid stugorna resten av kvällen. Torsdagen blev inte riktigt som vi tänkt oss. Vi startade dagen med att leta efter vår bilnyckel som mystiskt försvunnit, inget fynd och svärfar fick gå från jobbet för att komma med vår reservnyckel. Sedan blev det en kort sväng på campingens lekland innan vi for mot Borgholm. Resten av gänget ville åka vidare mot Ikea för lunch medan vi kände för att stanna kvar och äta i Borgholm. Hittade en super mysig restaurang i hamnen där vi käkade vrålgoda högrevsburgare med tre sorters ost på. Sedan strosade vi liten stund i Borgholm och kollade in alla megastora båtar i hamnen innan vi bestämde oss för att köra hemåt. En mysig liten minisemester trots vår lilla nyckelincident.
Infektion
Det har varit tyst här länge nu, med anledning. När vi kom hem från BB söndagen den andre juli vart allt frid och fröjd. Amningen gick bra, sömnen likaså, jag var pigg och mådde bra och storasyster har varit så duktig med lillasyster. Jag fick liksom till och med en känsla av att allt var för bra för att vara sant.
Baam!! Så var givetvis fallet.
Natten till fredagen den sjunde började mitt vänstra bröst att ömma och senare inte fredagen fick jag feber och frossa. Slutade med att vi ringde till BB som välkomnade oss in. Fick pumpa, alvedon och diklofenak och sedan la dem fetvadd mot det röda och ömma bröstet. Blev hemskickad i hopp om att kunna få bukt på det själv. Tyckte själ det kändes rätt okej på lördag morgon men icke. Vid lunch kom smällen igen, rejäl feber och frossa och bröstet började ömma igen. Bäddade ner mig och sov en massa. Vaknade dock och hade ont i magen också och efter någon timme när inget hjälpte ringde jag till BB igen, dem skickade mig till akuten. Halv elva en lördag kväll satt jag mig med världens frossa, magont och ett ömmande bröst i bilen med min åtta dagar gamla lillskrutt och körde mot akuten. Sambon fick stanna hemma med storasyster som sov.
Efter wn immes väntan på akuten blev det min tur och det kändes som jag suttit dör i hundra år. Dem kollade blodtryck och puls och skrev ner min historia om varför jag sökte vård. Ringde på jourhavande gynläkare och tog blodprover på mig. Proverna visade på riktigt höga infektionsvärden, en mjölkstockning och misstänkt infektion i livmodern, och att bli inlagd vart ett faktum. Meddelade sambon, mamma och pappa och sedan rullade dem upp mig och lillskrutt till gyn. Jag kände mig ensammast i världen och så jäkla liten, hur skulle jag ta mig genom detta.
Söndag morgon kom efter en jääätte lång natt av skakningar då jag frusit så och sambon kom för att ge mig och lillskrutt lite kläder. Jag skulle bli kvar ett par dagar eftersom mina värden inte sjunkt något och slutligen bestämde vi också att skriva in sambon för att han skulle vara där och backa upp mig med lillskrutt. Jag grät floder, frös och svettades, ammade, fick vätska i dropp och saknade min stora tjej något gud förbannat. Hon hade det bra med faster, massa bus och lek och fick dessutom åka på sjön och träffa både farmor, farfar och morfar.
Tisdagen kom och äntligen hade mina värden vänt, urinodlingen visade inget och inte heller blododlingen. Nu ville dem invänta odlingen på livmodern och kämpa ner mina värden ytterligare en bra bit så jag fick stanna en natt till. Fick en kort permission för att väga lillskrutt hos bvc och sedan skulle jag tillbaka för en ny dos antibiotika. Att värdena gått ner, en kort permission och frisk luft och ett härligt morgonsamtal med skruttan gjorde susen. Ny energi och nu jäklar skulle jag hem. Duschade av mig och klädde på mig, hämtade mat själv i matsalen och febern var bortblåst.
Onsdag och nya prover, sambon var tvungen att åka hem för att ta emot vår nya panna och under tiden kom läkaren med härliga besked. Värdena hade gått ner ännu mer och jag skulle bli satt på tabletter istället för intravenös antibiotika och dessutom skulle jag få åka hem. Kan ni förstå lyckan, att få komma hem efter alla dessa dygn instängd på ett sjukhus. Det var som att bli släppt ur fängelse.
På hemmaplan kämpar vi nu på med antibiotika och ammar och masserar, håller brösten varma och kämpar för att slippa återvända. Få tusan så dåligt jag mått, aldrig förr har jag varit så sjuk. Det var fruktansvärda dygn och jag är ärligt super rädd att bli där igen. Så jag undviker kyla, burrar in brösten när jag ska gå ut och gör allt för att hålla värmen uppe. Jag ska bli helt frisk och ska minsan inte tillbaka. Nu ska jag vara hemma hos mina barn och ta hand om dem, mitt liva glädje!
Lugna nätter
Jag är lite i chock. Allt har gått fint sedan lillskrutt kom till världen. Förlossningen gick bra och som tidigare nämnts klarade jag mig på enbart lustgas denna gången. Fick sy några stygn men upplevde inte alls den svullnad och ömhet efteråt som med skruttan för tre år sedan. Det verkar läka fint. Amningen kom också igång och det känns otroligt fint och lite som en vinst. Jag känner att jag är värd lite medgång efter att ha fått kämpa så otroligt med amningen förra gången. Jag känner mig pigg också, nästan oförskämt pigg och orkar så mycket mer. Det kändes bra att lämna BB i söndags förmiddag för att få komma hem och starta vår vardag som en familj om fyra.
Hemma har allt rullat på fint också, amningen håller i sig och lillskrutt äter på fint. Hon är liten som bara den och drunknar i nästan alla sina kläder, en nätt liten dam. Äter och sover mest hela dagarna; självklart har det blivit ett och annat blöjbyte också. De två första nätterna hemma var lite som på BB, jag var uppe några timmar insträck och bara matade oh matade vilket resulterade i att jag inte fick mycket till sömn. Men jag har en sådan klippa till sambo och far till mina barn som avlastat mig på dagarna så jag kunnat ta igen en timme eller två. Han är värd allt i världen.
Som ni antagligen förstått vid det här laget så är alltså lillskrutt en väldigt snäll liten bebis. De senaste två nätterna har hon dessutom låtit oss alla sova väldigt bra. Har varit uppe en gång per natt och då max en timme och sen har vi fått sova till halv åtta. Jag är lite chockad över att hon sovit så bra, ja egentligen över att allt flyter på så fint denna gången. Jag hoppas det ska hålla i sig, att vi ska slippa stora bakslag. Små hinder vet jag att vi kommer möta men dem är jag rätt säkert på att vi kan ta oss över, men jag hoppas dem stora hindren undviker oss för dem behöver vi inte. Skulle dem dock komma ska vi besegra dem också, vi är starkare än någonsin.
Lillasyster
Det blev en lillasyster!
I torsdags kväll gick vi och la oss för natten något senare än vanligt. Jag kände mig rätt pigg och kunde inte somna så jag surfade en stund. Surfade in på "Signekursen" för att läsa om och träna lite muskler, spänningar och andning inför förlossningen. Plötsligt hör jag och känner hur det knäpper till i min fiffi och tänkte "vad i hela friden var det?". Minuten senare 23:46 känner jag hur det blir blött och inser att vattnet gick nog minsann. Med min kommentar "R jag tror vattnet gick" så flyger sambon upp och säger ring. Jag reser mig och går mot toaletten med en droppande fiffi, skrattar och ringer till förlossningen. Skrattar tänker ni säkert, men ja det gjorde jag, jag hade jätte roligt åt detta även när jag pratade med personalen på förlossningen så dem trodde nog jag var lite smått galen. Eftersom jag inte fått några särskilda värkar utan mer sammandragningar med tio minuter emellan kom vi överens om att jag skulle stanna hemma tills jag tyckte mig behöva komma in.
Så jag tog en dusch, hade ju fostervatten längs med hela benen och hade ändå tänkt duscha morgonen därpå. Det var så skönt med en varm dusch mitt i natten. Ringde min mamma också för att informera och eventuellt förbereda på att kanske komma hit för att vara hos storasyster om vi skulle behöva åka in. Sen kröp jag ner igen hos sambon som torkat golven och bytt sängkläder, min klippa! En timme senare drog mina värkar igång med två till sju minuters mellanrum, några riktigt täta så då fick mamma komma hit. Dem blev riktigt intensiva/starka snabbt och min andning ändrades. Vi bäddade ner oss allihop för att försöka vila oss och ladda inför vad som komma skulle, nu var det på gång.
Precis när jag var påväg att typ somna mellan två värkar så vaknar jag av att jag hör konstiga steg, tänkte först "värst vilka märkliga steg hunden fick helt plötsligt, eller nej det måste vara skruttan som kommer smygandes". Tittar upp och hissnar och väcker med det sambon som också blev skit rädd, trodde fasen ungen skulle komma ut där och då, men där står mamma som blir lila rädd hon. Stackarn skulle bara höra hur det var med mig eftersom hon hört hur min andning förändrats och förstått att värkarna måste blivit intensivare och kraftigare. Vi bäddade ner oss igen och plötsligt blev jag hungrig så hämtade mig en frukt, men blev snabbt illamående av den så skulle bara slänga den i köket igen. Då kommer nästa dos av fostervatten, i en rejäl mängd tillsammans med slemproppen minst sagt. Värkarna ligger på två minuters intervall och klockan är strax efter två mitt i natten, vi bestämmer oss för att ringa igen och kommer överens om att vi ska åka in.
Runt kvart i tre är vi inskrivna på förlossningen, jag blir undersökt och kopplas upp på ctg. Hjärtat på bebisen slår fint och jag är öppen fyra centimeter med en mjuk gång och bebis hade följt med fint också. Så bestämde mig för att klara mig på lustgas ett tag för att se om jag skulle behöva annan smärtlindring eller om det skulle gå så pass fort att jag skulle klara mig utan. Jag var uppe med gåbord ett slag, stod på knä hängandes över sängryggen och värkarna blev ännu intensivare. Efter någon timme var jag öppen ännu mer och vi började se finalen framför oss, där och då bestämde jag mig för att fortlöpa med lustgasen. Jag andades på och vi vilade oss så fort vi fick chansen.
Framåt sex på morgonen började det dock bli tungt och trycket började kännas neråt. Nu ville jag få det ur världen och energin började sina, så blev vilande i rörelse en stund vilket stannade av mitt öppningsskede lite. Vid sju byte dem personal och nya barnmorskan ville ha mig till att kissa, jag snäste av henne rejält. Skulle minsann inte upp, jag hade allt för ont och ville få det överstökat. Då snäste hon tillbaka, lite försiktigt ändå, att om jag vill få det överstökat måste jag upp och kissa så hon ställde in ett bäcken och trodde jag skulle kissa i det. Aldrig i livet tänkte jag när jag fick se den där jävla skålen rent ut sagt. Jag svor om att bli losskopplad från alla sladdar och tog mig med hjälp av sambon till toaletten och under den korta tiden drabbades jag av fyra täta värkar. Hörde påväg in till toaletten hur min granne gormade av smärta och när jag skulle tillbaka till min sal hörde jag hur hennes bebis kommit ut och skrek. Där och då tänkte jag "era jävla svin låt mig få slut på mitt lidande". Väl tillbaka i salen kopplades allt på igen och jag fick några värkar till och slutligen kom mina krystvärkar och jag var fullt öppen, bebis hade trillat ner och det var okej att krysta. Fy attan jag hade glömt hur ont värkarna och framför allt krystandet gör. Men det värsta var nog när vår bebis blev stående i öppningen mellan två värkar, den tiden kändes det som hela mitt liv hann passera förbi. Men så slutligen tjugo minuter efter att grannens bebis tittat ut kom vår lilla bebis, en liten tös till, en lillasyster och jag kände halleluja nu är det över. Smärtan är förbi, längtan är över och äntligen är vår bebis här. En tös född i vecka 39+0 fredagen den 30 juni 2017 klockan 07:34 med en vikt på 3036 gram och 49 cm lång. Vår familj blev komplett och jag grät av lycka. Det är en fantastisk känsla när dem lägger upp barnet du burit i nio månader på ditt bröst. Det går inte att hålla emot, du är i himmelriket.
