Det blev en lillasyster!
I torsdags kväll gick vi och la oss för natten något senare än vanligt. Jag kände mig rätt pigg och kunde inte somna så jag surfade en stund. Surfade in på "Signekursen" för att läsa om och träna lite muskler, spänningar och andning inför förlossningen. Plötsligt hör jag och känner hur det knäpper till i min fiffi och tänkte "vad i hela friden var det?". Minuten senare 23:46 känner jag hur det blir blött och inser att vattnet gick nog minsann. Med min kommentar "R jag tror vattnet gick" så flyger sambon upp och säger ring. Jag reser mig och går mot toaletten med en droppande fiffi, skrattar och ringer till förlossningen. Skrattar tänker ni säkert, men ja det gjorde jag, jag hade jätte roligt åt detta även när jag pratade med personalen på förlossningen så dem trodde nog jag var lite smått galen. Eftersom jag inte fått några särskilda värkar utan mer sammandragningar med tio minuter emellan kom vi överens om att jag skulle stanna hemma tills jag tyckte mig behöva komma in.
Så jag tog en dusch, hade ju fostervatten längs med hela benen och hade ändå tänkt duscha morgonen därpå. Det var så skönt med en varm dusch mitt i natten. Ringde min mamma också för att informera och eventuellt förbereda på att kanske komma hit för att vara hos storasyster om vi skulle behöva åka in. Sen kröp jag ner igen hos sambon som torkat golven och bytt sängkläder, min klippa! En timme senare drog mina värkar igång med två till sju minuters mellanrum, några riktigt täta så då fick mamma komma hit. Dem blev riktigt intensiva/starka snabbt och min andning ändrades. Vi bäddade ner oss allihop för att försöka vila oss och ladda inför vad som komma skulle, nu var det på gång.
Precis när jag var påväg att typ somna mellan två värkar så vaknar jag av att jag hör konstiga steg, tänkte först "värst vilka märkliga steg hunden fick helt plötsligt, eller nej det måste vara skruttan som kommer smygandes". Tittar upp och hissnar och väcker med det sambon som också blev skit rädd, trodde fasen ungen skulle komma ut där och då, men där står mamma som blir lila rädd hon. Stackarn skulle bara höra hur det var med mig eftersom hon hört hur min andning förändrats och förstått att värkarna måste blivit intensivare och kraftigare. Vi bäddade ner oss igen och plötsligt blev jag hungrig så hämtade mig en frukt, men blev snabbt illamående av den så skulle bara slänga den i köket igen. Då kommer nästa dos av fostervatten, i en rejäl mängd tillsammans med slemproppen minst sagt. Värkarna ligger på två minuters intervall och klockan är strax efter två mitt i natten, vi bestämmer oss för att ringa igen och kommer överens om att vi ska åka in.
Runt kvart i tre är vi inskrivna på förlossningen, jag blir undersökt och kopplas upp på ctg. Hjärtat på bebisen slår fint och jag är öppen fyra centimeter med en mjuk gång och bebis hade följt med fint också. Så bestämde mig för att klara mig på lustgas ett tag för att se om jag skulle behöva annan smärtlindring eller om det skulle gå så pass fort att jag skulle klara mig utan. Jag var uppe med gåbord ett slag, stod på knä hängandes över sängryggen och värkarna blev ännu intensivare. Efter någon timme var jag öppen ännu mer och vi började se finalen framför oss, där och då bestämde jag mig för att fortlöpa med lustgasen. Jag andades på och vi vilade oss så fort vi fick chansen.
Framåt sex på morgonen började det dock bli tungt och trycket började kännas neråt. Nu ville jag få det ur världen och energin började sina, så blev vilande i rörelse en stund vilket stannade av mitt öppningsskede lite. Vid sju byte dem personal och nya barnmorskan ville ha mig till att kissa, jag snäste av henne rejält. Skulle minsann inte upp, jag hade allt för ont och ville få det överstökat. Då snäste hon tillbaka, lite försiktigt ändå, att om jag vill få det överstökat måste jag upp och kissa så hon ställde in ett bäcken och trodde jag skulle kissa i det. Aldrig i livet tänkte jag när jag fick se den där jävla skålen rent ut sagt. Jag svor om att bli losskopplad från alla sladdar och tog mig med hjälp av sambon till toaletten och under den korta tiden drabbades jag av fyra täta värkar. Hörde påväg in till toaletten hur min granne gormade av smärta och när jag skulle tillbaka till min sal hörde jag hur hennes bebis kommit ut och skrek. Där och då tänkte jag "era jävla svin låt mig få slut på mitt lidande". Väl tillbaka i salen kopplades allt på igen och jag fick några värkar till och slutligen kom mina krystvärkar och jag var fullt öppen, bebis hade trillat ner och det var okej att krysta. Fy attan jag hade glömt hur ont värkarna och framför allt krystandet gör. Men det värsta var nog när vår bebis blev stående i öppningen mellan två värkar, den tiden kändes det som hela mitt liv hann passera förbi. Men så slutligen tjugo minuter efter att grannens bebis tittat ut kom vår lilla bebis, en liten tös till, en lillasyster och jag kände halleluja nu är det över. Smärtan är förbi, längtan är över och äntligen är vår bebis här. En tös född i vecka 39+0 fredagen den 30 juni 2017 klockan 07:34 med en vikt på 3036 gram och 49 cm lång. Vår familj blev komplett och jag grät av lycka. Det är en fantastisk känsla när dem lägger upp barnet du burit i nio månader på ditt bröst. Det går inte att hålla emot, du är i himmelriket.
