Snälla barn
Kan inte låta bli att reagera, men jag kan inte riktigt känna vilken känsla min redaktion har. Om jag känner mig arg, irriterad, ledsen eller något annat. Det har kommit till min kännedom att människor runt omkring, bekant, vänner eller släktingar spelar ingen roll, önskar att mitt och min familjs kommande lilla bebis inte ska vara lika snällt som storasyster. Hur kan man önska någon något sådant. Hur kan man önska att en bekants eller väns eller rent av släktings barn ska vara besvärligt?
Önskar du eller ni att vi ska få ett barn med massa sjukdomar, kanske kolik, ett barn som inte vill äta och sova? Eller vad är det som önskas och varför? Varför önskar du eller ni oss detta, och vem eller vilka är du/ni egentligen? Uppenbarligen någon som innerst inne inte vill oss väl och i skrivande stund får jag fingret på känslan, besvikelse. Jag känner besvikelse över hur man kan säga så och känna så. Tanken som slår mig är, är det avundsjuka? Har du eller ni haft det tufft själva?
Om så är fallet så sluta upp med att vara avundsjuk och önska någon besvärlighet. För du eller ni vet inte hela sanningen bakom vårt liv som familj. Antagligen har du eller ni aldrig frågat eller fått se våra trotsiga och motiga stunder, men jag kan lova att även vi har dem. Trotsen, gnäll för ingenting, tjurighet, övertröttheten, olydighet, gråt och skrik. Allt det där som tryter på en förälders tålamod, som får en att koka, slita sitt hår, vilja stänga dörren om sig och vakna nästa dag och främst det som skär i en förälders hjärta. Ja gott folk, allt det där upplever vi också ska ni veta. Så blivande storasyster är snäll, ja det är hon, men även hon har haft sina stunder under sina tre levnadsår precis som alla barn har. Vilket gjort att vi inte heller alltid har det så lätt som föräldrar.
Så att önska oss besvärlighet gör mig grymt besviken och jag hoppas av hela mitt hjärta att du eller ni inte menat era ord, för man önskar inte någon, inte ens sin värsta fiende, besvärlighet i vardagen och livet.
Upp och ner
Ja som rubriken lyder har det varit upp och ner ett tag. Gnäll, sjukdomar, frustration, tårar och bråk som avlösts med lugn, välmående, skratt och härliga stunder. En familj som består av tre individer, alla med samma envishet, ja det blir lite av familjen Taikon helt enkelt. Hemma, hos andra, i affären, ja lite överallt. Men kanske är vi precis som vilken familj som helst. Jag menar vilken familj är perfekt rätt igenom egentligen? Nej perfektionism utåt tror jag är rena lögnen. Sen behöver inte detaljer skyltas, men att erkänna att vår familj inte är perfekt på alla plan och alltid svävar på rosa moln det har jag inga problem med.
Ja av olika anledningar så har vi våra upp- och nedgångar, en del bättre en del sämre än andra. En del kortvariga och en del betydligt längre. Men det som inte stjälper oss det hjälper oss, att växa oss något starkare varje gång. För såhär långt i livet håller vi ihop genom många fina stunder men också genom många långa och jobbiga stunder. Jag ska göra allt jag kan för att hålla ihop oss genom tagen av livet och dess med- och motgångar. Familjen kommer först. Familjen är viktigast.
Med det sagt kära läsare önskar jag er en god natts sömn
Paula
Jahopp, igår var dagen kommen, den där vi inte trodde skulle komma. Vi la ut båten till försäljning men trodde inte för allt i världen den skulle bli såld i år. Men lagom till vi packat båten full och gett oss av för semester så ringer telefonen. En kille från Oskarshamn är beredd att köra ner för att titta på den, sagt och gjort. Dagen efter återkommer han med ett bud och vi klipper till. Ordning med transport hem för nya ägarens del och vi själva fick ett arbetspass när vi vände hem för att packa ur igen och tvätta av.
Vår lilla Paula som jag länge velat byta ut är numer såld och flyttade med lastbil igår eftermiddag. Inte annat än att vi faktiskt kommer sakna henne, till och med jag. Vi kände henne utan och innan, skänkte oss härliga turer på havet i flera år. Krånglade i princip aldrig, goda förvaringsmöjligheter och fin och fräsch snäcka minsann. Ja hon var en trogen och fin båt.
Ja äventyren med Paula är över men sambon är bestämd över att om vi någon gång igen skall ha en sådan båt, då skall Paula köpas tillbaka!! Men nu börjar vårt nya äventyr, jakten på en ny båt som ska få skänka oss lika mycket glädje och minst lika många härliga turer på havet som Paula gjort. Fortsättningen på jakten följer..
Gråa dag
Jag som brukar avsky tisdagar för dem är så tråkiga, långa och innebär långt kvar till helg fick idag en ny syn på onsdagar. Vilken sketen onsdag jag haft!!
Började super mysigt när skruttan kom in till oss, drack välling och vi mös allihop. Steg upp, började göra oss redo för dagen och plötsligt är det igång. Gap och skrik, hysteri och ovänskap. Allt för att skruttan vill ha klänningen som ligger i tvätten full med fläckar av jordgubbar, ketchup och annat. Om vi höll på stt bli tokiga. Tandborstningen gick lika illa den men slutligen kunde vi sätta oss i bilen och åka till dagis.
Mannen knölade in sig i jobbilen som ett riktigt kolli. Hans nacksmärtor (sedan fyra veckor tillbaka) har försämrats under senaste dagarna och idag vart det riktigt illa. Men envis som synden körde han mot jobbet. En timme senare ringer han, han har gett upp. Smärtan är olidlig och svärfar är påväg för att köra hem honom. Han hade sedan i måndags en tid hos vårdcentralen vid ett men fick åka dit redan påväg hem imorse. Ringer igen vid nio, med en remiss i handen påväg mot akuten. Två timmar senare är han röntgad och provsvaren väntas. En timme senare visar det sig att han inte råkat ut för någon fraktur utan läkaren tror det är diskbråcket som kommit åter fem år senare.. Skickades hem med en remiss för magnetröntgen, massa smärtlindring och några veckors sjukskrivning.
Ja en bättre onsdag kunde vi fått. Jag har gråtit och mått fruktansvärt dåligt idag. Tänkt alla möjliga tankar och huvudet har snurrat flera miljoner varv runt jorden. Känslan att sambon har så ont, att han legat på akuten med nackkrage alldeles ensam och bara väntat. Att inte kunna göra något åt hans smärta. Att allt plötsligt stannar upp och vi blir begränsade. Renoveringen stannar, båtintresset blir lidande och utflykter får vänta. Ja så det kan bli. Nu avvaktar vi tid för röntgen och under tiden blir det viloläge och smärtlindring. Vi har varandra och det är jag oerhört tacksam över, tillsammans tar vi oss genom detta och förhoppningsvis är vi snart på banan igen!
Nättrabybebisar
För några månader sedan fick vi veta att våra vänner väntar barn, det blir en liten septemberbebis om inte lille knytet väljer att titta ut tidigare. Så vår lill skara med Nättrabybebisar och barn utökad och jag tycker det är så himlans roligt. Både för alla blivande föräldrar och för barnen. Att vi tillsammans får se dem växa upp och leka tillsammans, en sådan härlig känsla av glädje och en sådan fröjd för ögat.
Idag blev det även officiellt via de sociala medierna att det väntas ännu en liten bebis till Nättraby i september. Dessa blivande föräldrar har lyckats smyga för oss andra i många veckor innan vi anat eller fått nys om deras graviditet. Luriga små rackare och jag hoppas att vi kanske nu kan komma varandra närmre igen efter att ha tappat bort varandra lite på vägen.
Vi är oerhört glada för alla dessa fyra blivande föräldrars skull. Ni har en fantastisk resa framför er. Att få bli tre är en stor upplevelse, på alla sätt och vis. Resan innehåller alla möjliga sorters känslor på gott och ont men i slutänden segrar kärleken. Stort grattis till er och lycka till med allt, vi ser fram emot att få möta era små och följa dem genom livet!!
Sentimental
Sitter i soffan denna fredagsmorgon och är fullständigt sentimental. Tänker på livet och vad det gett mig och känslorna flödar. Att jag för nio år sedan träffade han med stort H. Han som kom att bli min stora kärlek i livet. Han som jag skulle få uppleva så mycket med, allt ifrån sorg till lycka. Han som jag skulle köpa hus ihop med. Han som kom att bli far till mitt barn. Ja han som jah sk leva resten va mitt liv ihop med. Läpparna rycker och ger ifrån sig ett stort leende och hjärtat väller av värme. Jag älskar dig min älskade!!
Efter sju år tillsammans gav han mig den största gåvan man någonsin kan få. En liten baby, sötaste flickan i världen på 3200g och 49cm kärlek. Denna lilla skapelse rörde om livet till något helt nytt, en bergodalbana skulle man kunna benämna det. Hon har skänkt oss frustration och tårar men än mer skratt, glädje och kärlek. Precis som ett barn ska. Om två dagar blir hon hela två år och jag kan inte för mitt liv förstå vart dessa åren tagit vägen. Varje dag fulla jag av glädje, lycka och kärlek. Det är en gåva att få vara mamma och jag är så stolt över att få ha just min lilla skrutta till dotter, att få vara hennes mamma. Hon skänker det där lilla extra i livet och jag svämmar över av känslor, läpparna ler så fort jag ser henne eller tänker på henne. Hjärtat slår volter och spricker av lycka, älskade lilla barn vad du gör med mig, mamma älskar dig till månen och tillbaka!!
Jag mina känslor svämmar över och jag är fullständigt sentimental. Jag är så tacksam för min lilla familj. Det finns dock några till som har en oerhört stor betydelse för mig, mitt liv och min lycka. Min mamma, min stöttepelare genom livet. Hon som har svar på alla frågor och hjälper mig genom mina svåraste stunder. Min pappa, han som alltid alla timmar på dygnet ställer upp för mig och min dotter. Mina två systrar och min bror som skänkt mig så mycket nytta genom livet. Utan alla er skulle livet inte vara detsamma, jag skulle inte vara mig, skulle inte vara hel. Ni skänker så mycket kärlek. Jag älskar er!!
Att behöva väcka..
Det är något hjärtskärande med att behöva väcka sina barn när dem sover. Att sitta där vid sidan om och titta på sin djupt sovande lilla skatt. Fastän man vet att klockan rusar iväg på morgonen och man egentligen känner sig stressad så infinner sig en sådan härlig ro i kroppen för en stund. En obeskrivlig känsla full av kärlek och ögonen ler likt läpparna. En underbar känsla, som bara en själv kan känna. Så plötsligt kommer den där onda känslan, när man känner sig sämst i världen, ja rent elak. Känslan över att behöva väcka denna sovande lilla skatt för att klä sig, borsta tänderna och åka till förskolan. Fy vad det skär i mig varje gång det sker. Att behöva ta ifrån min lilla skatt den där sköna djupa sömnen som hon verkligen behöver. Att behöva störa henne och stressa iväg med henne till förskolan. I de lägen önskar jag att man inte hade något ansvar gentemot någon annan än sig och själv och sin lilla skatt. Utan att man bara kunde krypa ner vid sidan om igen och låta skatten få sova så länge det behövs. Det hade varit såå underbart att behöva väcka sin lilla skatt..
Att föda barn
Att föda barn var för mig något skrämmande innan jag blev gravid med vår lilla skrutta. Jag förställde mig en enorm smärta, nålar från helvetet, en totalförstörd snippa och gud vet vad. När jag väl vart gravid så försvann denna rädsla långt långt bort och jag kom inte att tänka på att föda kunde vara dramatiskt förrän visningen på förlossningen. Knappt två månader innan BF vart vi på visningen och då skrämdes jag återigen upp, men med en den fina sambon jag stod bredvid så lugnade det sig. Påväg till förlossningen mitt i natten jag hade inte en tanke på allt som väntade, och min förlossning löpte på relativt fint när jag tänker efter nu såhär snart två år senare.
Visst hade jag ont, och nålar sattes och bedövning tog jag också till slut. Fick den ginaste gåvan i världen efter några timmars slit och efteråt fick jag sys lite grann. Men efteråt är det ingen skräckupplevelse, förrän jag i förrgår drömde att jag skulle föda barn igen!! (Är inte gravid utan det vart enbart en dröm, tack och lov)!! Kom in till förlossningen och får ett rum, kort där efter säger dem att lite prover behöver tas; "vadå för prover"?? Visar sig attjag måste åka ner två våningar för att ta dessa prover, mitt i förlossningsskedet "'mitt barn är påväg ut". Efter proverna åker jag upp till förlossningen igen varpå dem sätter en bit tejp i armvecket och på handen och säger att nu ska bi åka upp?! två våningar för att sätta nålen. "Hallå!!!??" Fattar ingenting med upp med mig och sedan tillbaka igen. Vilket sätt att behandlas tänker jag i min dröm och vaknar av sambon och skruttan vid sidan om mig som precis fixat välling.
Tur jag slapp drömma vidare för det vart bannemej värsta bemötning jag kunnat tänka mig vid ett emottagande av en gravid kvinna som kommer in med extrema värkar för att föda. Måtte ingen någonsin behöva behandlas så, puh. Säger till sambon att jag drömde vi födde barn igen, att jag aldrig blivit så rörigt och illa bemött. Jag säger till och med att jag inte vill ha fler barn och definitivt inte föda fler gånger. Dömma otäcka dröm om att föda barn!!
Tur inte min verklighet såg ut sådär, utan att jag kan sudda bort detta och glömma. Så kanske det kan bli ett litet syskon i framtiden ändå till vår lilla skrutta där hemma..
Frost
Varför kan det inte bara vara kallt och låta snön få ligga en längre period under vintersäsongen istället för att frysa, töa, frysa och töa?!
Bild tagen helgen som vart på en trött liten skrutta i snön
Nej jag har fått nog, i helgen kom äntligen lite snö som lade sig så pass att pulkan kunde tas fram och två dagar senare töar den bort. Snön är som bortblåst från vår stad, den töade bort på en dag och barnens snöglödje försvann. Två-tre dagar med plusgrader och det har känts som vi närmat oss våren. Ni vet den där härliga känslan med plusgrader och strålande sol.
Men imorse vaknade vi upp till närmre fem minus igen och nu ikväll har vi nästan tio minus här i vår lilla by. Det riktigt biter i kinderna, fötterna stelnar och tårna fryser till isbitar. Ja jag fryser till och med inomhus, nerbäddad under en filt i soffan. Pannan höjs och sänks här hemma för att hålla en bra temperatur men det är svårt när det plötsligt slår om hela tiden.
Nej ska det vara kallt kan det lik väl hålla i sog en längre period med massa härlig snö så barn och föräldrar och även andra såklart kan få njuta och ha roligt även vintersäsongen. Annars kan det lik väl bli vår nu så vi kan få vårkänslor och smak för sommaren. För jag, jag längtar minsann efter våren!!
Hellre skallig?
Nu börjar jag tröttna rejält på det eksem som härjar i min hårbotten. Det har pågått i några år men aldrig blossat upp som det gjorde för tre månader sedan. Det är ren och skär klåda och jag kliar och river något fruktansvärt. Jag är så rött irriterad i hårbotten och samtidigt helt vit av torrhet. När jag kliar så faller hud som när man kliar solbränd flossande hud. Läkemedel och specialschampo som torkat ut mitt hår fullständigt. Jag har fällt tårar, gapat och skrikigt högt över att inte kunna kamma ut mitt hår och för att klådan varit så intensiv och fruktansvärd. Två olika behandlingar har jag genomgått och den andra verkade helt outstanding. Mina besvär försvann och min hårbotten var sig lik igen. Tills idag, nu är det tillbaka och läkaren vill jag börjar med min senaste behandling ännu en gång innan han vidtar andra åtgärder. Hur mycket ska man tåla och orka?! En sista chans för behandlingen sedan sätter jag stopp och kräver bättre åtgärd, man ska inte behöva fara illa av en behandling!
Vissa stunder tänker jag att det hade varit lättare att vara skallig, tvätta en peruk och sätta på huvudet. Slippa se håret tova sig och skrika av frustration och smärta för att reda ut det. Ja stundtals är jag hellre skallig än har dessa bekymmer.
Tankar på ensam lunch
Jag dör lite såhär på lunchen när jag sitter och surfar runt. Man slutar minsann aldrig förvånas över saker man stöter på. Bilder hit och texter dit. Verklighet och fantasi. Ja och en del så fruktansvärt överdrivet att man ibland inte vet om man ska skratta eller gråta. Ibland kan man ställa sig frågan vart världen är på väg, vart samhället är på väg, eller varför inte vart är människan på väg?!
Skvaller, otrohet, födsel, död, lycka och framgång, sorg och elände. Ja listan skulle kunna göras oändligt lång men jag väljer att stanna här. Stanna upp och tänka efter, vart är jag på väg? Vem är jag och vad vill jag få ut resten av mitt liv? Vad vill jag göra för andra, samhället och världen? Vad vill NI göra?!
Solen skiner
Godmorgon, skruttan slet upp mig lagom tidigt idag och här sitter jag nu i världens fulaste men skönaste fåtölj. Skruttan far runt i huset med allt ifrån vad hon hittar i mammas skåp till sina leksaker. Ropar "papa" och mamman svarar att pappan sover. Vart får våra små juveler sin energi ifrån, allra helst så tidig morgon, själv orkar jag inte lyfta ett finger ännu. Istället sitter jag här, skådar och njuter över vad livet gett mig. Det är fantastiskt och jag är så himla tacksam. Vi har inte alla pengar i världen och gör därför inte allt vi vill och ger inte vår dotter det allra dyraste och finaste. Men vi har varandra och det räcker gott och väl för att må bra, vara glad och känna tacksamhet. Oftast räcker det man har, så ta vara på varandra och livet. Njut av varje minut tillsammans!
Idag skiner solen, skruttan har slitit upp mig tidigt och jag är lika glad för det. Strax ska vi sätta i oss lite frukost och sedan ska vi kicka igång dagen. Idag ska vi leka med morbror och få raggmunkar hos mormor. Passa på att njuta av solen och varandras sällskap. Ha en trevlig dag kära ni!
Slutkörd
Inte undra på att man är precis slut i hjärnkontoret och kroppen. Tröttheten som nu borde börja gå över blir bara värre och jag orkar inte hålla mina ögon i schack längre. Jag är totalt orkeslös. Stressar mig fram och stirrar runt. Hinna det, göra det, ta hand om det. Allt allt allt. Inte undra på att jag är slutkörd. Inte undra på att kroppen säger ifrån. Inte undra på att jag är trött. Slut som människa och somnar på soffan långt innan läggdags. Hur mycket orkar en människa bära innan det går helt och hållet utför?!
Smånervös
Sitter i soffan med sambon efter ett cwc-pass och försöker koppla av. Men det är svårt. Jag ryser och känner mig smått nervös. Kroppen är inte som den brukar, den liksom kryper. Det är något som spökar, känslan av att ettårsdagen närmar sig. Hur kan vi redan vara här, ett år senare?! Rent praktiskt är jag redo, maten är sen tidigare inhandlad och ska tillagas på torsdag kväll och vi ska fira hela helgen. Men känslomässigt är jag långt ifrån redo. Min lilla bebis, min lilla flicka ska redan fylla ett. Jag räknade timmarna hon varit hos oss, dagarna och veckorna. Plötligt räknar vi snart år, så ofattbart. Det var ju igår hon kom till oss, vår vackra lilla prinsessa, och startade vårt liv. Igår som hon låg på mitt bröst för första gången och gjorde mig alldeles knäsvag. Aldrig har jag känt den känslan förut, men nu är den nära igen. Det är en sån obeskrivlig känsla och jag blir alldeles rörd till tårar av den. Min älskade lilla prinsessa, snart är det din egna dag, din ettårsdag!
Bara någon timme gammal 💕
Ofantligt med tankar och känslor
En söndag som startade bra med handling till skruttans kalas. Ett besök på förmiddagen av N&D och deras juveler, en sväng till lekparken med bus och lek.
Sedan var det äntligen dags att åka till mamma för att träffa lillebror som kom hem igår kväll. Som jag saknat min lillebror, så härligt att få se honom oh krama om honom. En ren fröjd för själen. Att han är världens bäste lillebror går jämt upp med att vara världens bästa morbror. Eftersom han inte är hemma på fredag och kan vara medför att fira sin systerdotter så hade han köpt present redan nu. Sa jag att han är världens bästa?! En skottkärra med spann, spann och kratta. Hur bra som helst nu när lekparkssäsongen drar igång. Tusen tack älskade lillebror/morbror!!
Men så plötsligt vände söndagens glädjerus till chock. Sambons telefon ringer och på andra sidan hörs en chockad svägerska. Hon har krockat och vi ger oss iväg direkt för att möta upp och hjälpa. Innan vi förstår vart hon befinner sig hinner vi inte heller förstå allvaret. Först när vi kommer upp på E22 och ser bilen förstår vi vad som hänt. Ett vägräcke, en kraschad bil i fel färdriktning och en chockad svägerska. Där står hon och vi kramar om henne chockade och glada över att hon är hel. Bilen betyder i stunden ingenting, och egentligen inte nu heller. Tack och lov att min svägerska är okej och klarat sig utan några skador, att hon ringde så snabbt. Ett rutinbesök på akuten i någon timme och sedan kunde vi fara hem.
Men så plötsligt vände söndagens glädjerus till chock. Sambons telefon ringer och på andra sidan hörs en chockad svägerska. Hon har krockat och vi ger oss iväg direkt för att möta upp och hjälpa. Innan vi förstår vart hon befinner sig hinner vi inte heller förstå allvaret. Först när vi kommer upp på E22 och ser bilen förstår vi vad som hänt. Ett vägräcke, en kraschad bil i fel färdriktning och en chockad svägerska. Där står hon och vi kramar om henne chockade och glada över att hon är hel. Bilen betyder i stunden ingenting, och egentligen inte nu heller. Tack och lov att min svägerska är okej och klarat sig utan några skador, att hon ringde så snabbt. Ett rutinbesök på akuten i någon timme och sedan kunde vi fara hem.
Så mycket tankar som farit runt i huvudet idag, så många känslor. Att något ska behöva inträffa för att man ska reagera och tänka till. Jag är så oerhört tacksam för att trafikolyckan idag slutade så pass väl som den gjorde. Jag uppskattar mina nära och kära än mer och lovar mig själv att ta vara på dem ännu bättre än jag gjort tidigare. Jag lovar också mig själv att vara extra uppmärksam i trafiken, tragedi kan ske på en sekund!
Magont
Idag är ingen super dag precis, ligger nerbäddad under en filt i sängen med magont och fryser. Skruttan sov också en stund vid sidan om men vaknade nyss. Medan jag vill ligga kvar vill skruttan helst har aktivitet på nivå 1000 och typiskt nog är pappan inte hemma. Se om jag kan hitta någon bra sysselsättning för henne så jag kan ligga kvar.
Jag tror inte det är sjuka som gnor, mer stress och orolighet. Det är så mycket som rör sig i mitt huvud just nu. Så mycket nytt, som jag dessutom har svårt att styra över. Egentligen kan jag bara ta var minut för vad den är och göra det bästa av den. Men det är så svårt att släppa oron och stressen, jag har ingen som helst kontroll och det stör mig. Utan kontroll blir jag ju stressad och orolig och därav mår jag inget bra. Snälla tid löp på nu nu nu och låt oss passera dessa nya moment som stressar upp mig. Ge mig min kontroll tillbaka!!
Sista måndagen
Sista lediga måndagen innan jag börjar jobba heltid igen. Usch det sliter i mitt hjärta och min själ, jag känner mig inte redo. Men jag måste bli, ett nytt spännande äventyr på en ny arbetsplats väntar. Jag hoppas detta ska bli bra. Men att lämna skruttan sista månaden innan hon skolas in gör mig illa till mods. Missförstå mig inte, hon kommer ha det hur bra som helst med pappan i en hel månad men jag kommer sakna ihjäl mig varje dag, timme och minut. Jag hade liksom inte väntat mig att det skulle ta en vändning just nu, men det gjorde det och förhoppningvis är det till familjens fördel. Family first!!
Igår införskaffade vi den där nedrans alvedonen och hör och häpna, skruttan sov mycket bättre inatt. Därför gnodde jag lite alvedon på tandköttet ikväll också och hoppas på sömn inatt igen. Inte bara dottern dock som behöver alvedon. Mannen kom hem efter jobbet och har legat pall nästan hela kvällen. Hosta, täppt näsa och tung i huvudet men än så länge ingen feber. Vi håller tummarna för att han inte ska få feber också utan att det vänder fort. Sjuka är vi inte intresserade av nu.
Nehe, sängen kallar. Som vanligt är jag vaken alldeles för sent, när ska jag lära mig? Godnatt..
Sakteligen bättre
Det är en sån härlig känsla i kroppen när man känner att nedgång blir uppgång, när oro vänder till glädje. Det liksom pirrar i kroppen och leendet kommer sakteligen tillbaka.
Fortfarande snurrar det en del i mitt huvud, jag är inte fullt stabil. Att lämna en jobbfamilj där man känner sig trygg för att skaffa en ny är nervöst. I längden blir det bra, jag vet det innerst inne. Men just nu, sista tiden tillsammans kommer det kännas rent förjävligt. Är jag mogen och redo att ta klivet? SE TILL ATT BLI DET!!
Inte nog med mina jobbyten, mitt i allt bytande ska skruttan skolas in. En stor milstolpe i livet, min bebis har blivit stor. Liten har blivit stor, vart tog första året vägen?! Nu snurrar känslorna för fullt och jag yrar över vad hon behöver på förskolan. Kläder, skor, väska, blöjor, ja gud vet allt. Det är kaos.
Men så mitt i allt kommer små och stora besked som ger mig glädje. Får mig att tänka på annat och oron liksom försvinner för en stund. Jag glömmer och jag glädjs, jag mår bra. En del besked till och med tar bort en del små orosmoln som infunnit sig. Det beror på att beskeden är goda för just det orosmolnet så det kan blåsa iväg och lämna mig. Det är en härlig känsla och jag ser fram emot att kunna låta alla mina orosmoln blåsa iväg och lämna mig. Snart kan jobbmolnet och inskolningsmolnet förhoppningsvis också få lämna mina axlar.
Trött
Tröttheten har slagit rot. Jag är trött på morgonen, dagen och kvällen. Kg ställer om klockan och snoozar. Tar mig knappt upp ur sängen. Jag är ofattbart trött helt enkelt. Hela dygnet, hela veckan. Så har det varit någon vecka nu. Det är så tradigt och jag längtar än mer efter vår. Solsken och ljusa dagar. Tröttheten gör mig så tråkig, så lat. Jag behöver ny energi helt enkelt, så snälla vår kom bara kom.
Huvudsnurr
Precis som rubriken lyder är så råder det full hjärnsnurr här. Alla möjliga tankar far runt, fördelar och nackdelar, glädje och vemod, ja och nej. Det är så jag knappt vet mitt längre, tur det är inpräntat sedan många år tillbaka så jag har en hum om det ;) Jag finner mig i en spännande och nervös situation, en som jag faktiskt aldrig förr befunnit mig i. Det är något nytt och faktiskt lite oerfaret. Mycket mer kan jag inte avslöja just nu, jag behöver lite mer kött på benen innan ett avslöjande. En liten försmak har ni iaf fått och jag ser fram emot att så småningom kunna avslöja mer för er.
Bjuder på en bild från helgen när skruttan och jag gjort oss redo för kalas 💕
