Känslosvall
Har ni haft den där känslan som får en att må så bra att man nästan kan tycka det är för bra för att vara sant? När man känner att så mycket gott kommer på en gång så att man nästan blir lite orolig och drar sig tillbaka. En sådan känsla drog nyligen in i min själ och plötsligt verkar den infinna sig med all rätt. Det är så oerhört mycket som händer just nu och min hjärna går på högvarv. Sådant högvarv att hjärnan i te längre hänger med, den fungerar inte fullt ut. Möjligtvis, i bästa fall, har jag en hjärnkapacitet på två utav fem just nu. Så mycket att ta in, så mycket att reflektera över. Om jag inte är mig själv just nu så är detta anledningen, jag ska göra mitt yttersta för att inte gå in i dimman igen! Allra helst för familjens bästa..
Hoppfull
Himmel vad jag är tacksam, de senaste två dagarna har folk i min omgivning gjort mig lite extra hoppfull, peppad och taggad för framtiden. Kan det vara möjligt, kan det vara sant. Kan det vara nu det vänder, nu turen kommer. Är det nu det är dags, är det nu boken vänder blad. Tusen tack såhär långt, jag är så in i helskotta glad just nu. Med ett gigantiskt leende på mina läppar och tindrande blå ögon kryper jag till sängs hoppfull om livet och vad det näst kan erbjuda.
Drömmar
Inatt hände det igen, jag vaknade av att jag grät. Återigen en dröm, precis som för en vecka sedan. En dröm som i verkligheten skulle rasa hela min värld. Jag vart förstörd och innan jag förstod att jag låg i min säng och hade drömt var kudden redan dyngblöt av tårar. Det är så fruktansvärt, att drömmar kan göra en så ont och så ledsen. Så förvirrad och så skärrad, att man vaknar och gråter floder och inte vet om det är verklighet eller dröm. Usch jag avskyr sådana drömmar, det borde vara förbjudet med dåliga nattdrömmar. Dem borde inte kunde tränga fram i våra hjärnor. Innan jag lyckades somna om inatt hade jag vridit och vänt på drömmen och gråtit lite till. Fy farao för dåliga drömmar, försvinn från mitt liv!!
Mitt 2014
2014 är snart över, knappt två dygn sedan träder vi in i 2015. Det har varit ett år med blandade känslor. Depression, glädje, lycka, ledsamhet, stress, frustration, irritation, aggression och mycket därtill.
Vackrast på jorden 💕
Jobbigast i år vart min depression efter förlossningen. En förväntan på ett glädjefyllt liv där allt skulle vara så bra och bara funka. Direkt nedslag, skruttan gick ner i vikt och amningen gick åt skogen. Vi pumpade och försökte i en månad kombinerat med ersättning, sedan gav vi upp amningen. I månader kämpade jag mot mig själv innan jag steg över tröskeln och insåg att min skrutta mådde minst lika bra utan amning. Jag var en bra mamma trots att jag inte ammade, det gick ju trots allt inte att amma utan bröstmjölk. Det var tufft att inse, för mig var det nämligen givet att mitt barn skulle ammas, men samtidigt en sådan lättnad. Jag kunde fokusera på oss, så att vi kunde må bra från knopp till tå. En sten lättade när jag klev mitt steg ut från dessa jobbiga månader. Jag kunde vara mig själv igen och ge min dotter all energi i världen.
Bäst i år var ögonblicket jag första gången såg min dotter och höll henne i min famn. Näst där efter när hon låg i pappans famn. Vilken känsla så obeskrivlig och så vacker. Jag grät av glädje och gör än idag när jag minns tillbaka och ser bilderna från våra första timmar tillsammans. Helt utmattade och fulla av glädje och lycka. Det största och vackraste i livet, vår fina dotter som närmar sig sin ettårsdag. Det är så stort, så vansinnigt stort, att få vara förälder och mamma. Jag tar min roll på största allvar och viker aldrig från hennes sida. Hand i hand genom livet skall vi vandra, mor och dotter!
Påväg till sjukstuga??!
Fy farao, idag önskar jag verkligen att det var fredag. Vaknar upp med en näsa som är täppt men samtidigt rinner, dessutom känns den sju gånger större än vanligt. Ett huvud stort och tungt som en medicinboll. Ögon som rinner och så fruktansvärt frusen. Men gör mig ändå redo för en dag på jobbet och hoppas hålla hela dagen, har ju kvällspasset. Efter jobbet blir det rätt hem i sängen för att ladda om och vila upp mig så jag kan hålla imorgon också. Två jobbdagar sedan långledigt över julen. Kämpa kämpa kämpa!!
Bättre blir det inte idag..
Min egen
Jag har minsann min egen lyckas smed, hon stavas min lilla flicka. Den glädje och lycka hon skänker mig kan ingen någonsin mäta sig med. Att vakna upp en grå trist morgon är en bagatell med henne i mitt liv. Sedan vetskapen om hennes ankomst har hon lyst upp mig varje dag. Vårt första möte gjorde mig knäsvag, jag kunde knappt andas. Där var hon, flickan som skulle lysa upp resten av mitt liv. Flickan som smider min dagliga lycka. Min lilla flicka du gör mammas hjärta helt 💕
Stolen
Waah, vad är problemet med mitt och ditt?! I eftermiddags upptäcker en kollega och jag att vår jobbtelefon plötsligt saknas. Den är försvunnen, helt borta. Vi letar och letar, i lådor och skåp, våra egna jackor väskor. Alla tänkbara rum på kontoret. Vi ringer och försöker lyssna, kollar med grabbarna grus om dem driver med oss. Men ingen telefon kommer till rätta. Våra tankar är, den har blivit stulen!! Såhär när det är dags att sova kan jag fortfarande inte begripa vart den tagit vägen. Jag får ångest och dåligt samvete, den är en del av mitt ansvar. Jag ska ha koll på telefonen. Tror fan, ursäkta mitt ordval, att jag kommer drömma om denna skiten inatt. Tack dumma dumma telefon och dåliga uppmärksamhet. Ligger du någonstans på kontoret iaf eller är du faktiskt stulen?! Kan inte göra så mycket åt det just nu, får försöka sova och se om den dyker upp imorgon. Hoppas!!!
Ständigt tjat
Via Facebook fann jag ikväll en länk till en fruktansvärt bra text. Så rak på sak, så rak i ryggen. En kvinna som står på sig och talar om vad hon anser om att ställa frågan "när ska du skaffa barn?". Jag älskar artikeln och håller med skribenten. Det är inte okej att tjata och ständigt fråga kvinnor om deras biologiska klocka. Folk talar om att människor stressar med att skaffa barn. Tro fan jag att människor hetsar och stressar när dem ständigt blir överösta med hetsande frågor om när man planerar att skaffa barn. Tänk dig att ständigt, varje gång ni ses, få frågan "när ska ni skaffa barn?" Hade du blivit stressad??!!
Jag tillhör många av dem kvinnor som ständigt fick frågan innan jag blev gravid. Barnkär som jag var slet det mig inombords mer än någon kunde ana. Att vilja ha barn men inte riktigt vara där ännu, vid punkten i livet då det passade. Vi visste inte ens om vi kunde få barn, än mindre visste vår omgivning. Tänk om vi skulle tillhört dem som inte kunde få barn alls, hur dumma skulle då dem som ständigt tjatade om detta känna sig?!
Min biologiska klocka hann inte ticka allt för länge ändå. Vår graviditet var inte planerad men på något vis så föll den bra in i livet ändå när den anlände. Den liksom kilade sig in sådär perfekt ändå och blev det bästa så långt i livet. Men som om det då var slut på allt tjat och alla ständiga frågor. Istället började människor gräva i vår relation och ställde frågor som "hur känns det att ni ska ha barn?" och "hur tar R det?" och bland det värsta "känns det bra relationsmässigt?". HALLÅ!! Vi hade inte bestämt oss för att genomföra en graviditet och skaffa detta barn tillsammans om inte vår relation skulle klara av det.
Nej, för att återkoppla till artikeln, som ni förresten kan klicka er vidare till nedan, så är det inte okej att ständigt tjata om att skaffa barn. Tänk efter hur du själv skulle må av att ständigt få frågan. Själv tycker jag, MIND YOUR OWN BUSINESS!!
Storhandling/Ständigt plock
Det finns en sak som ibland kan vara en ren fröjd, att storhandla. När man i lugn och ro kan lulla runt i affären och handla det som behövs utan stress och utan att glömma hälften. Det är, ni måste tro att jag är galen, avkoppling. För mig är det så åtta utav tio gånger, jag kommer hemifrån och gör ett måste men jag gör det med ro. Ibland är lillan med och ibland är jag ensam, oavsett så går det lugnt och stilla till. Jag kan koppla av.
De andra två av tio gångerna så är det stess, man glömmer hälften och blir irriterad när man kommer hem. Visst, jag släpper det lika fort och tar det jag glömt nästa gång. Jag tror att stressen beror på att min sambo inte är lika förtjust i att handla som jag. Det gör mig inget, alla kan inte gilla att storhandla. Han slipper gärna och det är okej för mig, jag gillar ändå bäst att strosa runt själv i affären :)
Vad som inte är en ren fröjd dock är det ständiga plockandet hemma. Köket, toaletten, sovrummet, vardagsrummet och källarn. Alltid är det fullkomligt uppställt någonstans i hemmet, helst överallt. Usch jag avskyr det, man gör ju inte annat än att plocka och städa. Varje gång vi storstädar säger vi att vi ska plocka undan när vi haft något framme, lik förbannat kan det stå i flera dagar. Hur jäkla svårt kan det vara att plocka undan direkt?! Lär man sig någonsin?
Ny vecka
Så var det ny vecka igen och halva oktober är nästintill passerad. Vad tiden rullar på fort, vart tog detta året vägen? Lillan föddes i början på året och snart är det ett nytt år. Det är galet vad tiden rusar ifrån oss, personligen tycker jag det går fortare nu än vad det gjorde innan lillan kom. Jag förstår vad alla menade förut, tiden går fortare när man får barn helt enkelt. Dessutom borde man ha all tid i världen när man är föräldraledig men inte, ibland hinner jag knappt tvätta håret för tusan. Jag undrar många gånger vad som tar tiden, antagligen dötiden mellan allt man hinner med och faktiskt gör.
Idag startade vi iaf upp dagen strax innan åtta. Jag dressade mig, la på mascara och kokade gröt. Slängde i en maskin tvätt och så vaknade sessan min. Lite gröt till henne och mig vid frukostbordet och sedan gav vi oss bort till förskolan för att träffa alla barnen. En härlig start på måndagen.
Väl hemma igen fortsatte jag mitt tvättande och sessan somnade knappt två timmar. Sex maskiner tvätt har jag hunnit med idag, lillans alla måltider och sömn samt lite lek. Hunden har rastats, middag har lagats och jag har nästan känt mig som en bullmamma igen. Bara städningen som saknades men den tar jag en annan dag.
Ja idag hann vi med mycket, imorgon blir det enbart mys och lek. Godnatt!!
Den som lyssnar
Bloggen har blivit en del av mig och mitt liv. I bloggen kan jag yttra det mesta, allt mellan kärlek och hat, svåra och lättare stunder, ja i stort så blottar jag min vardag och mitt liv. När jag inte känner att jag vill eller kan vända mig till någon i min omgivning så är det här jag skriver av mig. Mina känslor får komma ut, lämna mig lite och göra mig lättare. För när jag får ur mig en del av mina känslor känner jag mig lättare. Det är en typ av befrielse.
För ett kort tag sedan när jag var sjuk skrev jag att jag tagit mig upp från den värsta av bottnar. Det tog månader och ingen, verkligen ingen förstod hur illa det egentligen var. Förrän jag fick ett sammanbrott och grät ut i min mammas famn. Det var min brytpunkt och närmsta familjen kunde ingripa. Med deras stöd och varma ord och en lång ledighet med familjen så äntligen tog jag mig upp. Det blev lättare och är även idag att tala om när något inte är bra, när jag inte mår bra. Så numera när kag vill så öppnar jag mig allt mer för min närmsta familj och inte bara min blogg. Så länge jag kan hålla i detta slipper jag den vidriga botten och behöver inte återvända. Så tack till min närmsta familj för att ni finns där för mig och hjälper mig att stanna kvar ovanför den vidrigaste botten jag någonsin besökt. Tack för att ni lyssnar!!
Just när det vänt
Just när det vänt kommer ett mindre bakslag. Jag har precis lyckats ta mig upp från den vidrigaste av bottnar. Att bli mamma var en tuff uppgift och det har krävts mycket tid till återhämta sig och bli sig själv igen. Tack härliga sommar och ljuvliga semesterveckor, tack min älskade sambo och dotter. Äntligen är jag uppe från en vidrig botten som jag aldrig igen tänker besöka. Det tog tid men det har varit värt allt slit och alla tårar. För vid sidan om mig har jag de vackraste i mitt liv. Min sambo och dotter!!
Gick dock ner en liten bit mot botten natten till igår när denna nedrans sjuka bröt ut. Smärta i hela kroppen, hosta och halsont. Feber och så kvinnliga veckan på det. Kan det bli värre?! Japp!! Jag skämdes över att vara mamma igår. Det fanns ingen energi alls och stackars liten fick bara finna sig. Gjorde tappra försök att roa henne men min ork var långt ifrån okej. Jag grät när hon grät, jag kunde inte trösta för jag orkade inte resa mig upp och gå med henne i min famn. Istället fick jag göra tappra försök där på golvet, i soffan och sängen för att hon skulle vara glad och nöjd. Dagen kändes som en vecka och när pappan kom hem var det en sådan lättnad. Äntligen fick lillan energin och kärleken som hon förtjänar och jag skämdes. Hur sjuk du än är ska du väl ändå orka ta hand om ditt barn?! Jag skäms för att jag är sjuk!!
Idag har pappan valt att vara hemma för att jag fortfarande mår sådär. Jag känner att sängen och soffan får bli min bästa vän och födan får bestå av alvedon och strepsils idag med. Jag skäms igen, ska pappan behöva vara hemma för att jag är sjuk, det känns fel. Men så sjuk är jag, det är inget skämt..
Komma överens
Att åka på det stora blå med sin familj är ljuvligt. Medan vi åker lite längre sträckor sitter vi och tänker, filosoferar och planerar. Vi lägger upp planer för kommande båtsäsonger och eventuella båtbyten. Vad som behöver göras på nuvarande båt och inte. Vad vi skulle kunna tänka oss att byta till för båt och hur snart vi vill byta. Det är underbart att kunna diskutera partners emellan.
Huset kommer också på tal från och till och en plan för detta ska också läggas upp. Vad är prio i höst utvändigt innan vi måste byta om till kläder för renovering inomhus och är prio att göra inne i vinter. Det är mycket att tänka på, mycket att diskutera och mycket att planera. Men med två kloka huvuden så kan det ändå inte bli annat än bra, bättre, bäst!
Synkade tankar
Ibland undrar jag om tankar mellan människor kan synka. En tanke jag haft nu i någon vecka dök idag plötsligt upp från motparten. Ett glädjande och smått lovande samtal som bara var så härligt att få. Jag kände hur dagen sken upp lite extra, hur jag inombords skuttade lite och hur jag nästan blev som en femåring på julafton (samtidigt som en skvätt ångest ligger och lurar.) Underbara känsla!
Dags att tänka om och efter lite och så får vi se vad samtalet ger för slutlig effekt. Än är inget klart eller skrivet i sten, allt kan fortfarande ske.
Värmebölja
Vilken varm semester vi har fått i år igen. Solen bara steker och först idag har vi haft några små moln. Jag lider inte av värmen på något vis, jag kan ju hoppa i sjön samt smörja in mig. Men min dotra på fyra månader är det lite tufft med. Enligt BVC får så sån barn inte smörjas med solkräm och att hitta badkläder eller överhuvudtaget kläder som svalkar med uv-skydd till så små är omöjligt. Så skugga och åter skugga alternativt får vi ligga i ruffen i båten. Ändå är lillan jätte varm. Ett frustrerande dilemma att tampas med varje dag. När vi är hemma får vi bosätta oss i källaren för där är enda stället i huset som är någorlunda svalt. Hur gör ni kära läsare för att era barn ska undvika bli solbrända och hållas någorlunda svala?
Två veckor
I två veckor har jag gått med magknip till och från. Det sitter framför allt i ena sidan och är rent plågsamt. Vissa stunder gör det så ont att jag knappt kan gå. Det är olidligt och inget hjälper. Har provat vila, mina tabletter mot magkatarr och ja allt. Ett tecken på att livet inte alltid är en dans på rosor, att allt inte alltid är som guld och gröna skogar. Att livet inte alltid blir som man tänkt sig eller önskat. Stressen, perfektionismen, ja ni vet stålmamman med världens bästa utgångsläge som klarar allt och alltid har det så bra.
Hon finns inte, och hon finns definitivt inte inom mig. Jag klarar mycket, står ut med mycket, men till slut säger min kropp också ifrån. Orken försvinner, lusten bleknar och jag blir till en gummimamma. I stundens hetta kan jag drömma mig bort till en vardag utan stress, oro och perfektionism. Jag kan sitta med det vackraste och dyrbaraste jag har i min famn och gråta. Gråta för att orken är slut, för att jag inte är perfekt. Då har det gått för långt.
Om jag lider av en depression, i mina öron låter det så. Eller så är jag helt enkelt bara slut som människa, behöver ladda om mina batterier, få nya krafter och hitta orken igen. För mitt magknip gör inte allt lättare, snarare tvärtom!!
Tom på ord
Idag är jag tom på ord. Jag är så trött så trött. Lillan har varit vaken sedan klockan sex imorse och vill inte riktigt sova. Hon slumrar några minuter sedan är hon i farten igen. Ett barn som vill ha närhet i stort sett hela dygnet numera vilket innebär att mamman knappt får sova och inte heller hinner med annat. För att tala om att rå om sig själv, känna sig pigg och fräsch och vara frisk. Nix, inte jag inte. Har fått nya komplikationer som inte tycks ge med sig vilket gör det ännu lite tuffare att handskas med en bebis som bara vill äta och gråta. Därför blir det ett besök hos vårdcentralen för mamman idag. Så sis har fått rycka ut igen för att hjälpa mig (nu har hon till och med dragit fram dammsugarn). Jag är så oerhört tacksam över att han familjen så nära till hands när allt är tungt. Ibland räcker det med en timme medan det ibland behövs lite längre hjälp och sällskap. Då är det skönt att veta att jouren finns så nära och ställer upp i vått och torrt. Tack älskade familj för er omsorg och kärlek!! 💕
Livet
Ibland kommer livet ifatt en, ibland går det upp för en var i livet man befinner sig. Brukar ni känna av det? Det gör jag. Senaste tiden har det kretsat kring min dotter. Jag lever på, livet rullar på och vi flyter med. Men ibland så kommer det ikapp mig, jag inser att det går lite för fort och att jag inte alltid hänger med. Så sent som förra sommaren levde jag bara på och brydde mig liksom inte riktigt att tiden gick fort fram.
Numera springer livet ifatt mig ständigt. Jag stannar upp och lever i nuet, varje dag. Jag njuter och ser efter vad jag har och vilka som finns runt omkring mig. Jag tar varje dag för vad den är och ser till att göra det bästa av den. Myser och umgås med min dotter och sambo, familjen och vänner. Jag ser livet ur ett annat perspektiv, jag tar det inte för givet och låter det inte springa ifrån mig. Jag inser att livet är för kort för att inte stanna upp och njuta. Sedan min dotter äntrade världen stannar jag upp varje dag, för livet springer ifatt mig. Jag har ingen tid att spilla, livet är för kort!
Idag har jag därför ägnat tid åt lite vänner, sett till min sambo men främst umgåtts med min underbara dotter. En svängom på stan, köpt en musikmobil till lillan, grillat lite korv till lunch, pratat och gosat med lillan i timmar. Mitt liv är vad jag önskar och jag skulle aldrig byta ut det, inte för allt i världen 💕
Känsla av stolthet
Duga har jag en känsla av stolthet. Min älskade lilla flicka har sovit 23-05 två nätter i rad utan matpaus. Jag har inga förhoppningar om att det ska hålla i sig så rikigt ännu utan att vi säkert kommer ha ett bakslag snart. Men jisses så härligt att ha fått sova så länge om nätterna. Ju äldre hon blir sätter sig rutiner bättre och bättre. För varje framsteg hon gör sträcker jag på mig. Hon följer sin kurva, hon äter bra, sover bra om natten, gillar sin bilstol och vagn, följer med blicken och ler allt mer mot oss. Älskade lilla barn så underbar du är. Så oerhört stolt jag är över att få vara din mamma, att du är mitt barn. Skulle inte byta liv för allt i världen, min vackra flicka 💕
Hormonkaos
Det är fortfarande hormonkaos i min kropp. Då och då kryper det fram sådär plötsligt och då är det allt ifrån glädje, lycka och crazyness till svett, otålighet och ledsenhet. Skulle jag skriva tårar skulle det vara på alla sätt och vis. Jag gråter både för att jag är ledsen, trött, utmattad, ensam, glad, lycklig och crazy. Tårarna kan flöda längs mina kinder av alla olika anledningar och ibland vet jag inte ens varför. Tala om hormonkaos!
När jag först fick veta att jag var gravid, att vi väntade barn, så slogs jag omkull. Det var inte planerat, det kom utan förvarning. Min första tanke var kaos, det går inte, iaf inte nu, för jag har ingen fast anställning och vi bor i en tvåa, jag visste inte ens hur länge jag hade en anställning över huvud taget. Tala om kaos, och den hågen flödade mina tårar av ovisshet och panik. Samtidigt stod en och annan tår som föll nerför kinden för en enorm glädje som fanns långt inne i hjärtat. Det var ju detta jag alltid velat.
Det fanns egentligen inga tvivel över att detta lilla barn skulle få äntra världen och bli vårt barn. Det var bara just i första stunden som allt blev kaos eftersom framtiden var så oviss. En vecka senare säger sambon klart och tydligt att vi givetvis kommer klara oss oavsett. Mitt i allt köper vi hus och chefen ger mig en anställning fram tills det är dags för barnet att äntra världen.
Nu sitter vi här, i vårt hus som sambon sliter röven av sig med och med vårt barn i famnen. En dotter som är så bedårande vacker och jag gråter av glädje och lycka. Det är det största som någonsin hänt mig och jag kunde minsann inte haft det bättre än såhär. Visst får jag ibland ångest över min första reaktion på graviditeten, men jag har insett att vi är många som grips av panik och chock när livet tar en vändning man inte är beredd på. Jag kan skämmas över reaktionen men i nästa stund står jag upp för den, tittar på min dotter och ler. Jag är idag en stolt mamma och sambo och jag vet att min familj tillsammans kan gå genom eld och vatten och erövra världen, för tillsammans är vi starkast. Oslagbara! 💕
Ja ni förstår av allt mitt svamlande och långa inlägg att jag har riktigt hormonkaos i min kropp. Från dag ett och det sitter fortfarande kvar. Jag tror hormonkaoset kommer försvinna med tiden men ändå kommer jag vara ur balans på grund av allt som händer i livet. But guess what, jag kommer skylla på hormonkaos och inte att jag är galen 😉
