Fråga dig själv
När man kommer till insikten "är det värt det?" bör vi stanna upp. Redan där är det möjligt att vi gått för långt. När allt varit på botten och tårarna flödat så kan det väl ändå inte bli värre?! Det ena som avlöst det andra men så plötsligt kommer ett ljus. Det börjar vända. Tårarna börjar torka. De egna metoderna får fäste och plötsligt känns allt lite lättare. Man har hittat en väg tillbaka. Är det då möjligt med bakslag igen? Alltid! Mest sannolikt beror bakslagen på att man återvänder och försöker sig på något man lämnat bakom sig. När det då vänt tillbaka på väg mot botten, när tårarna återigen börjar falla. När du känner av den känslan, fråga dig själv "är det värt det?"
Omtumlande dagar
Det har varit några riktigt omtumlande dagar, ni är få som skulle förstå. Det ni nu kommer få läsa har satt sina spår i mig och gjort mig ont. Men jag vänjer mig allt mer och lättare och har insett att jag inte är ensam. Jag kämpar!!
Tårarna har flödat över mina kinder och jag har aldrig känt mig så nedbruten. Ett litet flickebarn så vacker som ätit så duktigt från bröstet, hur i hela världen kunde vågen visa ännu mer viktnedgång vid BVC's hembesök?! Förklaringen kom i helgen. Den nedrans mjölken tar sig inte fram så lillan får inte i sig ordentligt. Det förklarar både våra sömnlösa nätter och lillans vikt.
Införskaffade mig en bröstpump och pumpar nu för glatta livet. Lillans favvobröst har kommit igång bra och ger mjölk till lillan. Det andra bröstet jobbar vi vidare med, kämpar och hoppas det ska komma igång. Pumpande innebär att lillan tyvärr inte äter direkt från bröstet vilket känns ganska sorgligt. Jag var så inställd på att det var så hon skulle få sin mat. Istället pumpar jag nu och ger även lite ersättning. Lillan har tack vare detta sovit gott om nätterna och hon får i sig tillräckligt. Vågen hos BVC visade viktuppgång idag vilket tyder på att vi är på rätt väg igen.
Vad gäller amningen är det givetvis sorgligt eftersom amning var min tanke. Det har tagit hårt på mig och jag har gråtit stora floder i några dagar. Jag har känt mig otillräcklig, värdelös och som en dålig mamma. Jag har varit nedbruten och inte varit närvarande till 100%. Jag har skämts över att kalla mig mamma. Trott att allt handlar om amningen. Jag tackar verkligen Robin och min mamma för all hjälp och stöd jag fått. Utan er hade miljoner fler tårar runnit och jag vet inte hur långt jag hade kunnat bryta ner mig själv utan er. Förmodligen till botten. Nu kämpar vi på med pumpen i hopp om att brösten ska komma igång ordentligt så att vi kanske kan ta upp amningen igen. Det är vårt mål och vi ska göra allt för att nå dit.
Jag är på väg upp igen och med allt stöd och hjälp har jag funnit en väg av acceptans och kämparglöd. Min egen väg som jag vandrar tillsammans med dem bästa vid min sida. Skulle aldrig i livet byta ut er!!
Splittrad
Oj så splittrad jag känner mig. Det är så mycket nya intryck och känslor att ta in. Jag tror inte jag riktigt hinner med alla dessa intryck och känslor. Igår kväll var jag som ett vrak, jag grät för det mesta. Jag vet egentligen inte varför men har förstått att det är väldigt vanligt första tiden efter förlossningen.
Vaknade dessutom en timme efter vi somnat och var tvungen att byta på lillan. Jag fick en sådan frysattack och på något sätt höll mina ben på att vika sig. Som tur var hann jag till sängen igen där Robin fick ta över och jag somnade. Vet inte vad som hände egentligen, antagligen blev det för mycket för mig för stunden.
Idag gråter jag igen! Vet inte varför idag heller men något är det. Känslor som väller fram. Den enda känsla jag kan sätta något slag tecken på fast ändå inte är kärleken till lillan. Så otroligt vacker, så fin och alldeles underbar. Kärleken till sitt barn kan inte mätas med någon annan kärlek. Den är obeskrivlig och omöjlig att sätta ord på. Den finns där, starkast av alla känslor i världen! 💕
Oroskänsla
Vilken fuktansvärd oroskänsla jag fylldes av igår kväll. Satt i soffan och kollade på tv för första gången på flera dagar och klappar och klämmer över magen. Precis som vi brukar göra när vi sitter i soffan på kvällen och myser. Men så får vi ingen respons från liten. Mitt hjärta for upp i halsgropen och pulsen stegrade samtidigt som jag kände hur nära intill jag var tårarna. Tänkte att nu har liten fått nog efter två nätters värkar och orkar inte mer. Ringde mamma får rådfrågning som sa åt mig att definitivt ringa förlossningen. Sagt och gjort och inom en kort stund befann vi oss där. De klämde och kände och lyssnade med tratten. Sedan kopplade de upp på ctg och där var dem som söta hjärtljuden. Bebis var lite små stressad med lite högre hjärtljud vilket de trodde berodde på att jag varitnlite stressad. Efter en kort stund kunde jag även känna av lite rörelser igen och jag kände mig lättad. Tack och lov för att de är så duktiga och kan sitt jobb våra barnmorskor. De ser till allvaret och de blivande föräldrarnas oro tas verkligen på allvar. Det uppskattas!!
Fem dagar kvar till BF
Nu på morgonen när jag vaknade kunde jag känna liten direkt. Liten har nog kunnat sova lika lugnt som jag inatt och lugnar sin mamma genom härliga rörelser såhär på morgonkvisten. Underbart!! Nu ska jag få i mig lite frukost så jag inte faller ihop och sedan ska jag sparka igång denna dagen på riktigt, trevlig måndag på er.
Fem dagar kvar till BF
Känslohav
Vilket känslohav jag levt med idag. Jag hann knappt öppna mina ögon imorse när jag vaknade så forsade tårarna. De bara föll och föll. Tog en dusch men kände knappt av vattnet mot koderna för tårarna tog över. Jag kände sådant vemod över att veta att det var min sista arbetsdag. Jag har idag fått en tigit vetskap om hur mycket jag älskar mitt jobb och hur gärna jag verkligen vill jobba. Jag är gjord för att jobba och absolut ingen människa som vill gå hemma en längre period. Visst njuter man av att vara ledig någon dag sådär ibland men under en längre tid? Nej tack! Förstå mig rätt, jag kommer njuta av tiden hemma med mitt barn och lägga all energi och fokus på det. Men idag har det varit en tung dag.
När jag kom till jobbet och mötte alla kolleger sken jag upp och drog på mig ett leende. Vilken plats det är, vilka människor jag jobbar med varje dag. Jag har knutit sådana härliga kontakter och tycker minsann vi har ett himla fint samarbete. Jag trivs som fisken i sitt vatten och som Ferdinand under sin korkek. Jag kommer verkligen att sakna dem alla, därför kommer jag besöka arbetsplatsen så ofta jag kan och orkar.
Självklart föll mina tårar återigen när det var dags att gå hem. Då var det verklighet, sista dagen på ett bra tag var kommen. Jag hade bjudit på fika, avslutat alla mina ärenden, skickat iväg lite material som skulle iväg, gått igenom alla mina papper och instruktioner och fyllt i alla tidrapporter. Allt var undanstädat. Jag kramade om några kolleger och chefen och fick nästan springa därifrån innan tårarna föll.
Väl på väg till bilen kom dem, tårarna som legat så nära hela dagen. Nu var det ett faktum och det är dags att se verkligheten. Se framåt på vad som väntar inom kort. Vår bebis ska vilken dag, timme eller minut som helst lysa med sin ankomst. En ankomst som kommer förändra vårt liv för alltid. En ankomst som kommer sprida sådan lycka och värme. För oss som föräldrar men också för så många i vår omgivning. Jag tror att denna tanken och känslan ska få ta över mitt vemod. Från och med nu!!
Sömn
Vad är sömn?! Sover mindre och mindre om nätterna vilket ger resultatet dödstrött på dagarna. Koncentrationen försvinner och inget går vägen eller bli riktigt riktigt bra. Toalettbesöken blir också allt fler och tätare om nätterna vilket rubbar min sömn fullständigt. Dessutom har jag, trots rejäla måltider på dagen, börjat bli hungrig om nätterna. Jag faller lättare i gråt och känner mig smått misslyckad vissa stunder. Jag ska ärligt säga att jag inte känner igen mig själv. Vem är jag, vart har Rebecka tagit vägen?!
Jag tror dock minsann att det kommer vara såhär ett tag till framöver, jag kommer inte komma tillbaka på riktigt på ett tag. Åtminstone inte så länge bebis stannar kvar i magen. När väl bebis sen är här börjar ett nytt liv. Vi ska lära känna en ny individ. Lära oss tolka detta lilla knyte och innan vi gjort det lär vi ha varit allra längst ner på botten och vänt. Jag räknar med en ljuvlig men himla tuff period framöver.
Det gäller att hålla ut nu och finnas till för varandra, lyfta varandra när allt känns tungt. Robin har alltid gjort det för mig tidigare och jag är inte ett dugg orolig för att han ska sluta nu. Jag tror att han, trots att han också kommer ha det tufft, kommer kunna lyfta mig mer än någonsin. Han är en stark och envis man med ett hjärta av guld. Jag vore inget utan honom, han är min luft och mitt hopp!
Tårar
Jag är en fruktansvärt känslig person. Jag gråter lätt av både glädje och sorg och ibland för de kanske mest onödiga sakerna. Kan inte påstå att jag gillar att gråta men efteråt är det himla skönt. Man får ur sig så mycket och kan oftast ladda om som människa igen.
Nu är en sådan stund. Kanske en onödig sak att gråta för men är det något som jag ser fram emot och verkligen vill genomföra så vill jag ha medhåll och stöd. Inte motgång. Visst är tips och råd bra men ibland blir det för mycket.
Här har jag ställt in mig på något men jag känner bara suckar och motargument. Just nu fälls därför många tårar och jag är fruktansvärt ledsen. Dagen känns skit och jag vill gräva ner mig och vakna upp imorgon med ett leende och på ett mycket bättre humör.
Tack för mig!!
Word
Ibland undrar jag över hur en del bara orkar. Är det ren avundsjuka som lyser igenom?! Många gånger är det nog så, allra helst när man gömmer sin identitet. Varför inte bara våga stå upp för sin identitet och för vad man tycker/säger/framför?! Att förmedla sin åsikt är okej, våga stå upp för din åsikt och visa din identitet! Allra helst inför dina närmsta för dem om några kan ta din åsikt även om den inte är delad.
Jag fick en kort kommentar i mitt förra inlägg. "Att mina nya naglar skulle bli svåra att ta hand om bebis med". Mitt svar: det kommer inte bli några problem! Jag har haft långa naglar förut och jag liksom många med mig ser inga problem med att hantera långa naglar. Så att ta hand om bebisen som ligger i min mage kommer inte vara några problem, och mina naglar kommer inte att vara i vägen. Långa naglar är en vanesak och ett mycket litet bekymmer. Det är liksom inte så att jag ska ta i mitt barn med naglarna, jag löser nog att ta hand om mitt barn utan att skada det med naglarna.
Men tack för din åsikt, den är välkommen och jag kan både ta den och besvara den med min åsikt.
Upptagen
Jag vet om ursäkt om jag senaste tiden upplevts som väldigt upptagen och ego. Jag kan stå till svars för att jag levt mitt egna liv och prioriterat mig själv, sambon och det liv vi lever. Jag skäms egentligen inte, alla måste vi ibland se bortom horisonten och ta vara på vårt eget. Det har hänt så mycket på så kort tid att jag inte hunnit med annat. Knappt så jag kommit ihåg mig själv ibland. Jag kan inte lova att det blir ändring i det närmsta men så småning om brukar de flesta liv ta en vändning och bli lättare så att man hinner mer och njuter mer. Jag väntar på min vändning!!
Hormoner
Jag riktigt känner hur mina gravida hormoner tar ut sin rätt. Jag har blivit super känslig och tårar flödar längs mina kinder allt oftare och lättare. Många gånger för absolut ingenting och andra för saker som känns tunga eller oroande.
Idag för oro. Sambon rullade in på op för några minuter sedan och vetskapen att han ska sövas, om än en kort stund, och opereras utan att jag kan sitta och hålla i hand gör mig orolig. Skakig och varm i hela kroppen, nästan svimfärdig. Bara inte han kände av min oro, vilket han antagligen gjorde så väl som han läser av mig. Han vet minsann allt om mig och läser mig bättre än någon annan. Vad skulle jag göra utan honom, mitt ljus i livet!!
Längtar till op är klar och jag får träffa mitt hjärta igen, pussa och krama honom lite. Älskade du 💕
Mycket i luften
Jag har mycket i luften nu, vilket ger mycket farande i huvudet. Jag blir förvirrad och stressad. En utbildning som kommer kräva massa tid av mig det kommande tre veckorna, annars fixar jag aldrig det där provet. På det ska jag kalasa i helgen, för mig själv som fyller 25 på måndag. Så ikväll har jag röjt undan disken i köket, lagat middag och bakat. Fick hjälp av min vän Hanna och sambon gjorde så gott kunde och ordnade med lite av maten. Vi har också förberett sambon så långt vi kan ikväll inför hans op imorgon bitti. Det blir upp tidigt för att förbereda honom det sista innan vi ger oss iväg till sjukan. Håller alla tummar för att det ska gå bra, min karl är stark och envis så jag tvivlar inte en sekund på utan att han fixar det galant.
Så har vi liten som spökar. Tror minsann jag har suttit riktigt illa ikväll för jag har ett rejält tryck upp mot bröstkorgen. Gissar att liten inte gillade när mamma satt framåtböjd vid soffan och rullade kakorna som skulle in i ugnen. Ska försöka undvika den positionen i fortsättningen. I övrigt har nog minsann liten det bra där inne, samtidigt som det sakta men säkert börjar bli trångt. Jag känner av rörelserna och det allra helst på kvällarna när jag själv varvat ner. Då vaknar liten och retas med sin mamma. MAMMA?! PAPPA?! Ja som livet förändras, på ögobblick. Denna förändring är så oerhört välkommen. Det känns så rätt och så bra!
Njuta av livet
Sambon och jag diskuterad hur den dåliga undanflykten "det unna ingen tid" används. Jag känner mig stressade över jobb, utbildning, hemmet och allt ansvar som ska tas där och göras där. Jag menar jag tar mig ute ens tid för, och känner att den inte finns heller, att göra sånt jag mår bra av. Som en promenad, läsa en bok, besöka dem jag vill besöka eller rent av bara koppla av en stund på soffan. Att ta mig tid för det som gör att kroppen kopplar av lite och orkar med resten av vardagen.
Vi är helt enkelt alldeles för dåliga på att ta hand om oss skälva och ägna tid, ta oss tid för att göra det som får oss att koppla av. Vi måste bli bättre på att ta hand om oss själva. Därför börjar jag ikväll med att sjunka ner i soffan för att koppla av och bara vila upp mig. Njuta lite av livets små goda stunder dom får mig att må bra.
Gör det ni också kära läsare!
Känner
Känner att det blivit många inlägg under dagen, men en del vill man dela eller bara få ur sig.
Man känner av människor fortare än man tror. Men ibland tar det lång tid, alldeles för lång tid innan man ser och inser vad en människa går för. Innan man förstår hur människor tänker, beter sig, reagerar och agerar. Vad det kan göra och kännas mot en själv, så det glädja eller såra. Från och med nu väljer jag det som glädjer, för det som sårar klarar jag mig utan. Jag känner och vet bättre!!
Påskrivet
Nu är alla papper påskrivna som kan skrivas på innan vårt tillträde. Så nu kan vi "luta oss tillbaka" och packa klart och invänta tillträdet nästa fredag den 15 november. Det är en stor dag för oss, en dag som vi längtat efter länge nu. I tre år närmre bestämt och äntligen är det snart dags. Det känns helt ofattbart och overkligt. Vi har köpt ett hus!
Verkligt är det iaf och det sk bli helt underbart att få tillträda, börja renovera sakta men säkert och få flytta in. Få göra som man själv vill och sätta sin alldeles egna prägel utan att någon kan sätta sig emot. Ha en egen trädgård att vara kunna öppna dörren till och gå ut och sätta sig i och njuta av solen och livet. Det känns helt underbart!
Hepp hepp dags att kolla till middagen som står i ugnen. Hej så länge.
Vad stormen för med sig
Årets storm för med sig allt, alldeles för mycket. Oväntade ting. Hade gärna bara skrivit om lycka och glädje i bloggen men så är inte livet hela tiden, därför ska jag inte heller måla upp den bilden för er kära läsare. För idag är det så mycket annat än bara lycka och glädje som mitt huvud fokuserat på. Framför allt medmänniskor och närmsta familjen.
Man läser och hör överallt om förrädiska ting som inträffar, och för varje ting som sker skänker man en extra tanke på sina medmänniskor och familj. Det är definitivt en händelserik höst vi går igenom. Lycka, exaltering, vinst, glädje, vänskap, kärlek, tomhet, förlust, smärta, sorg. Allt i ett svep, som en storm.
Årets storm förde mycket med sig hit, mycket ska den också få tillbaka med sig hem!
Se bara på alla strömlösa hem, all räddningstjänst som tappert kämpar, förseningar i trafiken, olyckor, material som far överallt och allt allt annat. Hörru stormen Simone, det är dags att vända hem nu. Vi har fått nog!!
Slutar aldrig förvånas
Det är fastställt för all framtid, man slutar aldrig förvånas. Det som en gång varit något av det värsta man kan vara med om löser sig under äldre dar. Men plötsligt är man tillbaka igen, på ruta ett. Där man startade. En blick säger mer än tusen ord. Så plötsligt när något sker så återigen är man framme på ruta två, då allt är som bortblåst igen.
När det väl är bortblåst, låt så vara och lev framåt!!
Lyser igenom
Det mesta lyser rätt igenom för er som inte visste. Oavsett vad det gäller. På de allra flesta kan man se hur glädje, lycka, kärlek, ondska, hat, och avundsjuka bland annat lyser igenom. Att acceptera hat, ondska, glädje och lycka det är inga problem egentligen. Man kan inte älska alla därav ondskan och hatet. Men vad ljuvligt det är när glädje, lycka och kärlek lyser genom en människa. Åh så underbart, så bra man mår så. Vilken glädje, lycka och kärlek man själv lever ut då. Till fullo dessutom. Härliga känsla!!
Men när avundsjukan lyser igenom är den härliga känslan inte lika stor. Då tänds känsla av ledsamhet, en känsla som gärna får stanna långt långt bak i det inre. En känsla som helst av allt bara ska få eller behöva komma fram när det finns särskild anledning för det. För känslan kan dessvärre för tillfället rasera.
Personligen har jag därför bestämt mig för att inte ta åt mig av annat än glädje, lycka och kärlek. Iaf inte så länge jag inte nödvändigtvis måste eller känner behov för att ta till de andra känslorna. För de känslorna vill ingen leva med. Så varför kära läsare inte göra likadant?!
Stanna upp
Det är inte klokt vad livet passerar, många dagar utan att vi ens tittar upp. Utan att vi märker vad som händer på vägen. Vad som tappas och vad som fångas upp. Såhär på morgonen slog tanken mig, jag har tappat fantastisk människor på vägen genom livet. Inte för att jag velat tappa dem, utan för att våra liv utvecklats i olika skeden och takter. Vi har liksom vuxit ifrån varandra och tagit våra egna vägar som passat oss just för skedet i livet som vi befunnit oss i. Det betyder inte att vi velat tappa varandra av en anledning, inte heller att vi aldrig skulle kunna fånga upp varandra igen. För tro mig, jag skulle kunna fånga upp en stor del av er.
Under tiden vi tappat en del har vi ändå också plockat upp många fantastisk människor. Människor som iaf jag hoppas få behålla vid min sida resten av livet. Människor som kommit att betyda väldigt mycket för mig bara senaste halvåret. Människor som funnits där för mig genom både glädje och sorg. Som jag kunnat skratta och gråta ihop med. människor som jag helt enkelt trivs himla bra ihop med. Människor värda det där extra från mig.
Så kom ihåg att stanna upp och se er omkring, vilka som befinner sig runt om er. Vilka ni tappat och plockat upp. Vilka ni vill tappa och inte tappa.
Godmorgon!!
When I need you
When I need you the most, well where are you then?! Where can I find you to have a hug or just to cry a little against your schoulder..
En tänkare
Att tro sig veta vad en annan person känner eller vill bör man hålla inom sig. Alternativt fråga personen istället för att inför dennes ögon "anklaga" personen för det du tror dig veta. Eller tänk en vända till innan du uttrycker dig och kommenterar. Många gånger kan det handla om känsliga ting för den aktuelle personen och jag lovar att det då kan bli mycket fel.
Man vet inte allt om personer i sin närhet och det får man leva med. Alla känner vi oss själva bästa av allt och inte någon annan.
En tänkare såhär på morgonens kvist..
