Två veckor
I två veckor har jag gått med magknip till och från. Det sitter framför allt i ena sidan och är rent plågsamt. Vissa stunder gör det så ont att jag knappt kan gå. Det är olidligt och inget hjälper. Har provat vila, mina tabletter mot magkatarr och ja allt. Ett tecken på att livet inte alltid är en dans på rosor, att allt inte alltid är som guld och gröna skogar. Att livet inte alltid blir som man tänkt sig eller önskat. Stressen, perfektionismen, ja ni vet stålmamman med världens bästa utgångsläge som klarar allt och alltid har det så bra.
Hon finns inte, och hon finns definitivt inte inom mig. Jag klarar mycket, står ut med mycket, men till slut säger min kropp också ifrån. Orken försvinner, lusten bleknar och jag blir till en gummimamma. I stundens hetta kan jag drömma mig bort till en vardag utan stress, oro och perfektionism. Jag kan sitta med det vackraste och dyrbaraste jag har i min famn och gråta. Gråta för att orken är slut, för att jag inte är perfekt. Då har det gått för långt.
Om jag lider av en depression, i mina öron låter det så. Eller så är jag helt enkelt bara slut som människa, behöver ladda om mina batterier, få nya krafter och hitta orken igen. För mitt magknip gör inte allt lättare, snarare tvärtom!!
Kommentarer
Trackback
