Liten blir stor allt för fort, men så länge hon inte kryper så är hon fortfarande min lilla bebis. Utvecklingen går ändå framåt, två tänder har tittat upp, den första härom veckan och den andra dagen efter månadsdagen. Det är tidigare än storasyster. Tänk så olika men ändå så lika dem är. Den ena är snabb med fysisk aktivitet medan den andra är snabb med tänder och dylikt. Idag var det nästan att lillskrutt lyckades sätta sig upp från loggandes helt själv i sin säng, en snuttefilt i vägen och en något svag arm. Annars hade hon lyckats, lite träning till så sitter det snart. Numer tar hon sig också upp i krypställning och så står hon där och gungar innan hon lägger sig plant på mage igen. Lite frustrerad över att inte ta sig iväg. Hon ska bara hitta tekniken så ger hon sig snart iväg. Åla sig baklänges kan hon iaf och förflytta sig så snart går det antagligen undan. Plötsligt händer det som de brukar säga. Sju månader har gått fort och nu börjar jag känna ångest över att snart börja jobba igen, snart är min lediga tid med barnen över och jag kommer sakna den så oerhört mycket. Dags att lägga i en extra njutande växel.