Infektion
Det har varit tyst här länge nu, med anledning. När vi kom hem från BB söndagen den andre juli vart allt frid och fröjd. Amningen gick bra, sömnen likaså, jag var pigg och mådde bra och storasyster har varit så duktig med lillasyster. Jag fick liksom till och med en känsla av att allt var för bra för att vara sant.
Baam!! Så var givetvis fallet.
Natten till fredagen den sjunde började mitt vänstra bröst att ömma och senare inte fredagen fick jag feber och frossa. Slutade med att vi ringde till BB som välkomnade oss in. Fick pumpa, alvedon och diklofenak och sedan la dem fetvadd mot det röda och ömma bröstet. Blev hemskickad i hopp om att kunna få bukt på det själv. Tyckte själ det kändes rätt okej på lördag morgon men icke. Vid lunch kom smällen igen, rejäl feber och frossa och bröstet började ömma igen. Bäddade ner mig och sov en massa. Vaknade dock och hade ont i magen också och efter någon timme när inget hjälpte ringde jag till BB igen, dem skickade mig till akuten. Halv elva en lördag kväll satt jag mig med världens frossa, magont och ett ömmande bröst i bilen med min åtta dagar gamla lillskrutt och körde mot akuten. Sambon fick stanna hemma med storasyster som sov.
Efter wn immes väntan på akuten blev det min tur och det kändes som jag suttit dör i hundra år. Dem kollade blodtryck och puls och skrev ner min historia om varför jag sökte vård. Ringde på jourhavande gynläkare och tog blodprover på mig. Proverna visade på riktigt höga infektionsvärden, en mjölkstockning och misstänkt infektion i livmodern, och att bli inlagd vart ett faktum. Meddelade sambon, mamma och pappa och sedan rullade dem upp mig och lillskrutt till gyn. Jag kände mig ensammast i världen och så jäkla liten, hur skulle jag ta mig genom detta.
Söndag morgon kom efter en jääätte lång natt av skakningar då jag frusit så och sambon kom för att ge mig och lillskrutt lite kläder. Jag skulle bli kvar ett par dagar eftersom mina värden inte sjunkt något och slutligen bestämde vi också att skriva in sambon för att han skulle vara där och backa upp mig med lillskrutt. Jag grät floder, frös och svettades, ammade, fick vätska i dropp och saknade min stora tjej något gud förbannat. Hon hade det bra med faster, massa bus och lek och fick dessutom åka på sjön och träffa både farmor, farfar och morfar.
Tisdagen kom och äntligen hade mina värden vänt, urinodlingen visade inget och inte heller blododlingen. Nu ville dem invänta odlingen på livmodern och kämpa ner mina värden ytterligare en bra bit så jag fick stanna en natt till. Fick en kort permission för att väga lillskrutt hos bvc och sedan skulle jag tillbaka för en ny dos antibiotika. Att värdena gått ner, en kort permission och frisk luft och ett härligt morgonsamtal med skruttan gjorde susen. Ny energi och nu jäklar skulle jag hem. Duschade av mig och klädde på mig, hämtade mat själv i matsalen och febern var bortblåst.
Onsdag och nya prover, sambon var tvungen att åka hem för att ta emot vår nya panna och under tiden kom läkaren med härliga besked. Värdena hade gått ner ännu mer och jag skulle bli satt på tabletter istället för intravenös antibiotika och dessutom skulle jag få åka hem. Kan ni förstå lyckan, att få komma hem efter alla dessa dygn instängd på ett sjukhus. Det var som att bli släppt ur fängelse.
På hemmaplan kämpar vi nu på med antibiotika och ammar och masserar, håller brösten varma och kämpar för att slippa återvända. Få tusan så dåligt jag mått, aldrig förr har jag varit så sjuk. Det var fruktansvärda dygn och jag är ärligt super rädd att bli där igen. Så jag undviker kyla, burrar in brösten när jag ska gå ut och gör allt för att hålla värmen uppe. Jag ska bli helt frisk och ska minsan inte tillbaka. Nu ska jag vara hemma hos mina barn och ta hand om dem, mitt liva glädje!
Kommentarer
Trackback
