Jag är lite i chock. Allt har gått fint sedan lillskrutt kom till världen. Förlossningen gick bra och som tidigare nämnts klarade jag mig på enbart lustgas denna gången. Fick sy några stygn men upplevde inte alls den svullnad och ömhet efteråt som med skruttan för tre år sedan. Det verkar läka fint. Amningen kom också igång och det känns otroligt fint och lite som en vinst. Jag känner att jag är värd lite medgång efter att ha fått kämpa så otroligt med amningen förra gången. Jag känner mig pigg också, nästan oförskämt pigg och orkar så mycket mer. Det kändes bra att lämna BB i söndags förmiddag för att få komma hem och starta vår vardag som en familj om fyra.
Hemma har allt rullat på fint också, amningen håller i sig och lillskrutt äter på fint. Hon är liten som bara den och drunknar i nästan alla sina kläder, en nätt liten dam. Äter och sover mest hela dagarna; självklart har det blivit ett och annat blöjbyte också. De två första nätterna hemma var lite som på BB, jag var uppe några timmar insträck och bara matade oh matade vilket resulterade i att jag inte fick mycket till sömn. Men jag har en sådan klippa till sambo och far till mina barn som avlastat mig på dagarna så jag kunnat ta igen en timme eller två. Han är värd allt i världen.
Som ni antagligen förstått vid det här laget så är alltså lillskrutt en väldigt snäll liten bebis. De senaste två nätterna har hon dessutom låtit oss alla sova väldigt bra. Har varit uppe en gång per natt och då max en timme och sen har vi fått sova till halv åtta. Jag är lite chockad över att hon sovit så bra, ja egentligen över att allt flyter på så fint denna gången. Jag hoppas det ska hålla i sig, att vi ska slippa stora bakslag. Små hinder vet jag att vi kommer möta men dem är jag rätt säkert på att vi kan ta oss över, men jag hoppas dem stora hindren undviker oss för dem behöver vi inte. Skulle dem dock komma ska vi besegra dem också, vi är starkare än någonsin.
