Börjar sjunka in...
Det börja så sakteliga att sjunka in nu och man börjar förstå vad som hänt. Men fortfarande är det tungt och saknaden är oerhört stor. Det är en känsla som inte riktigt går att förklara. Är fortfarande lite rädd för att somna på kvällen eftersom rädslan för att vakna upp till sanningen slår in. Det är jobbigt just nu men det blir lättare med tiden. Det hjälper att veta att morfar är i det blå och vakar över oss nu, och att vi kommer ses där igen, för det är något jag faktiskt tror på även om många tycker det låter super löjligt.
Folk runt omkring vet inte riktigt vad de ska säga eller hur de ska vara. För mig räcker det att bli omfamnad och att omgivningen lyssnar när jag vill prata om det. Det är så jag vill att det ska vara. Det känns bäst så.
Varit iväg på skopunkten en sväng med Hanna idag och kikat och shoppat lite. Kände att det faktiskt var tillåtet idag. Och sommarskor behöver man alltid.
