Idag var det dags, veterinären väntade. Kan inte påstå att det kändes bra att sttiga upp imorse eftersom vi märkte av redan igår att Viggo förstod att något var galet. Eftersom veterinären sagt åt oss att han inte fick äta eller dricka efter klockan 18,00 kvällen innan fick vi ju ställa undan all mat och sådant. Det innebar att vi även fick ställa undan Elizas mat och försöka leta upp alla ben och knutor som legat utspridda överallt i lägenheten. Som sagt förstod Viggo att något var skumt och han blev ledsen och gnydde resten av kvällen. Självklart var han säkert också både hungrig och törstig och vi kände oss så fruktansvärt hjälplösa som inte fick ge honom något. Det hjälpte lite att han innan vi ställde undan allt iaf hade gett honom lite köttfärs och det slukade han. Viggo älskar köttfärs.

Upp imorse och självklart kände han att något var galet, han pep och var inte sig själv. Blödig som jag är klarade jag inte av att se honom ledsen och osäker utan att börja gråta. Tycka vad man vill om den saken men jag är fruktansvärt blödig och känner starkt för ledsamhet och dylikt. Iaf väl framme hos veterinären började dessutom min lille Fis att skaka, han kände ju inte igen sig och var jätte rädd. Han förstod nog att han skulle uppleva något som inte kändes riktigt bra. Min lille Fis fick ställa sig på vågen coh vägde redan hela 2 kilo, det hade jag inte trott. Sedan fick jag lite mindre information om eventuella följder och sedan kelade jag om honom och pussade lite extra på honom. Det var skit tufft att lämna honom där och jag fällde några tårar igen föratt sedan böla ihjäl mig i bilen på vägen hem.

Halv två ringde dem och sa att han opererats och att han var vaken så jag kunde komma när jag ville för att hämta honom. Sagt och gjort, kollade kontot och begav mig sedan iväg för att hämta min lille plutt. Med en tratt runt halsen kom han äntligen ut till mig efter att jag suttit och väntat i en halvtimme. Jag var nervös och blev orolig att något hänt honom. Men allt hade gått bra. Dock var han fruktansvärt skakig och ledsen. Han undrar fortfarande vad som hänt med honom. Eftersom det inte var så lång stund tills Robin skulle hämtas på jobbet körde jag ut till Rosenholm en runda med Viggo efter att ha hämtat hans smärtstillande recept på apoteket. Han pep och var ledsen hela tiden i bilen och det var först när jag stannade bilen och tog fram honom och la honom på mitt bröst i bilen som han tystnade, och även somnade. Men lille Fis, det har gjort så ont i mig hela dagen och vissa studer undrar jag om vi gjorde rätt. Men det är jag egentligen helt säker på, för vi är inte så sugna på att det ska bli små blandisvalpar med mammas tikar och dessutom hoppas vi på att detta ska hjälpa lite mot hans revirmärkning. Han har nämligen märkt väldigt mycket revir sedan han blev könsmogen och det har gjort att vi inte kunnat besöka andra utan små olyckor. Nu hoppas vi på det bästa.

Sedan vi kom hem med honom har han i stort sett sovit hela tiden och velat ha närhet konstant. Det känns skönt att han tyr sig till oss och känner av vår trygghet som vi kan ge honom. Till en början låg han i sin bur i sovrummet där det var mörkt och skönt för honom för att kunna återhtäma sig lite i lugn och ro medan vi åt. Sedan la sig Robin i sängen med honom och han låg precis intill honom och somnade där. När han vaknade kom Robin ut med honom till mig i soffan men han fick ingen riktig ro med den nedrans tratten. Testade ta av honom den men då ville han bara tvätta sig och hålla på med såret och det ska han ju inte göra så på med tratten igen. Så nu har han sovit i Robins famn en stund istället och det såg super mysigt ut. Han är dock fortfarande skärrad och vet inte riktigt vad han ska göra. Knappt att han vågar gå runt själv i lägenheten. Stackars lille Fis. Nu ska vi krypa ner i sängen och sova för natten så han känner sig trygg och förhoppningsvis känner sig lite bättre imorgon.

Godnatt!