Gips
Vilken måndag det blev, och vilket slut på detta året och början på nya året. Ja, ibland slutar man aldrig att förvånas över livets väg. Medan jag knatat på på jobbet idag med sådär minst tio i kö hela dagen så har sambon spenderat sin dag med sjukanbesök. Han skulle ju bara till sin mor på vårdcentralen för att linda om foten, det slutade med en ny remiss till röntgen. Riktigt som vi trodde från början, benet är brutet nästintill vid knäskålen och ledbanden verkar av kring fotleden. Så hem kom han, min prins, gipsad och en tid för op på fredag morgon. Dagen blev liksom plötsligt helt upp och ner, musten gick lite ur mig. Allt kändes hopplöst och jag som inte är den skadade har känt mig som en helt annan person hela dagen.
Mitt hjärta blöder lite och det känns lite tungt, känner oro inför en op. Hur ska jag kunna finnas till hands? Hur ska jag klara av att koncentrera mig på jobbet? Hur ska jag på bästa sätt visa att jag finns här? Tankarna flödar och jag vet verken ut eller in. Jag känner samtidigt lättnad över att det sker nu medan vi inte påbörjat renovering i nästa rum och inte heller står mitt i förlossningsperioden. Det hade varit lite jobbigare än vad det är nu. Men vi får försöka knata på bäst vi kan nu och ta en dag i taget. Av allt vi gått igenom tillsammans ska vi minsann mot alla odds gå igenom detta också. Det ska göra oss starkare än någonsin. Alla relationer behöver prövningar för att överleva och tillsammans är vi oslagbara!!
Vill avsluta genom att tacka er små änglar som ikväll kom för att umgås med oss och hjälpa oss med städning och förberedelse inför imorgon. Tack för att ni gjorde mer än ni behövt, det värmer oss och vi är tacksamma långt inifrån själ och hjärta. Ni vet minsann hur en riktig vän ska vara, inte bara när det behövs som mest utan alltid!! 💕
Kommentarer
Trackback
