Vi har en riktig liten klätterapa här hemma. Hon klättrar över allt, människor som leksaker. Idag fick jag en chock när hon plötsligt sitter jämte mig i soffan där jag ligger. Hon kommer fram och ger mig en bok, och i samma veva som jag ska till att hjälpa henne klättra upp sitter hon vid sidan om mig. Jag hinner inte fram med armarna för att hjälpa innan hon sitter där. Utan hjälp klättrar ongen upp i soffan!! Det är minsann blandade känslor. En fanatisk känsla av att mammas och pappas lilla skrutt börjar bli stor, liten blir stor. Men usch vilken fasa som samtidigt far genom kroppen och knoppen. Tänk om hon får för sig att klättra upp utan att vi ser det och trillar och slår sig. Ja, blandade känslor och nu är det dags att slå på ett extra öga. Liten är inte längre så liten.