Igår var stora dagen ett faktum, sambons operation stod på agendan. Vi hade sovmorgon allihop då inskrivningen inte var förrän tio i Karlshamn. Vi hade fått lov att lämna skruttan på förskolan ett par timmar så vid halv nio lämnade vi henne och körde sedan mot Karlshamn. Väl framme hann vi inom caféet för att köpa mig en fralla och dricka. Sen gav vi oss upp till avdelningen för inskrivning. Sambon tilldelades ett rum och fick instruktioner om vad som behövde och skulle göras innan det var dags för operation. Ett ultraljud på blåsan skulle tas efter nästkommande toalettbesök för att kontrollera så inte blåsan var för full. En dusch skulle genomföras för att kroppen skulle vara ren vid ingreppet. Det togs blodtryck, puls och syresättning. En temp skulle också tas och så kontrollerades det så han inte hade några sår på kroppen. Sedan sattes droppet, ja många steg innan det var dags och ändå satt vi länge och bara väntade när allt annat var klart.
Precis innan jag var tvungen att avvika kom sköterskan med alvedon, kortison och något mot illamående. Vi hade fått besked om att det skulle bli något senare än tänkt men strax efter jag lämnat hade dem hämtat upp min kärlek och kört ner honom till operation. När jag lämnade hans rum brast jag, mina oroskänslor bubblade upp till ytan, jag som hållt dem så bra hela dagen. Men nu gick det inte längre, jag blev så skör, grät hela vägen genom korridorerna och hela vägen hem i bilen. Så fruktansvärt jobbigt att lämna honom där och inte veta vad som händer eller hur lång tid det dröjer innan vi kan talas vid igen. Fick slå band på mig när jag närmade mig förskolan för att hämta upp skrutt och då började timmarna ticka på. Vi svängde förbi S,N och N för att prata av oss och leka lite innan vi for till mamma för att få middag. Vid fem började mina nerver och min oro sätta in igen och mamma tyckte jag kunde ringa uppvaket för att iaf höra om sambon kommit dit ännu. Så man hade lite vetskap om vad som hände.
Jo minsann, dem rullade precis inom honom och dessutom hade han precis vaknat så dem kopplade in mig till honom så vi kunde prata med varandra. Den lättnaden, den känslan, den lyckan över att få höra hans röst. Han hade tagit sig genom operationen och var vaken igen, helt underbart. Återigen, men av glädje, brast jag och tårarna rann längs mina kinder. Det kändes så otroligt skönt att veta att allt var bra. Skuttan pratade också med pappa en kort stund innan vi lade på så han kunde få vila sig. Kvällen blev genast lugnare men oj som jag längtade efter att få träffa honom.
Senare åkte vi hem för att bädda ner oss och jag tog sällskap av dottern i vår plötsligt enorma säng. Skrutt somnade som en liten minigris när vi kom hem och jag också för den delen, dock något senare men mycket tidigare än vanligt. Fick dock dålig sömn inatt, som alltid när sambon inte sover vid sidan om.
Imorse hördes vi av igen och då hade läkaren varit inne och meddelat att allt gått bra vi operationen. Ett möte med sjukgymnasten och en röntgen senare så kunde han lämna sjukhuset. Så nu har vi en lite smått mörbultad pappa och sambo här hemma, vilket känns skönt. Nu skall vi ta oss genom återhämtningen och sjukgymnastik så ska han förhoppningsvis snart vara på benen och pigga på sig. Äntligen är operationen över, håller tummarna för att den hjälpt och att vi sakta men säkert kan återgå till en vanlig vardag.
Tack alla som funnits och finns för oss där varje dag, timme och minut. Vi är oerhört tacksamma för att ni finns!
