Att sparkas på
Just när man känner allt är på banan och det mesta liksom bara flyter på sådär bra som man önskar, då sparkas benen under en undan igen. Man faller, platt. Näst intill med ansiktet före och känner absolut inte för att resa sig igen. Tårarna flockas i ögonen, en klump i hals och mage och hjärtat skär. Det gör ont, så in i helvete.
Vår onsdag blev inte alls som man trodde den skulle vara, ni vet som en helt vanlig onsdag. Man går till förskolan och jobbet, kommer hem på kvällen för att laga middag tillsammans, eventuellt fara på fritidsaktiviteter och sina bara mysa ner sig tillsammans. Nej vår onsdag började med att sjukanmäla sambon, diskbråcket i nacken knäckte till igår igen. Hans sömn inatt har varit under all kritik och värktabletterna han tagit näst intill varannan timme har inte hjälpt.
Svärfar får skjuts av svärmor, främst för att hämta bilen och kunna ta sig till jobbet, men när dem ser sambon min beslutar vi allihop att ringa vården. 1177 börjar vi med och dem tar beslutet att vi ska ringa efter ambulans. På den vägen var vi, svärmor åker vidare, svärfar stannar här medan jag kör skruttan till förskolan. Svärfar lämnar och vi inväntar ambulans, som ändå kommer rätt snart trots att det inte anses som ett akut larm.
Blodtrycket kollas, allergier och alla andra rutiner innan det ges en rejäl dos muskelavslappnande. Sen bär det av med sambon i ambulans och jag i täten med egen bil. Vi väntar närmre tre timmar innan en läkare kommer för att undersöka. Klämmer och har sig, försöker ha sambon att hålla emot men det är svårt. Han har så fruktansvärt ont. Trots det kända diskbråcket och denna fruktansvärda smärta skickas vi hem igen, för tredje gången. Läkaren anser att hon inte kan göra något i nuläget utan att vi ska få träffa/prata med läkaren vi hade kontakt med i somras inom två veckor. Efter att själva frågat om jobbet och smärtlindring erbjuder hon sjukskrivning i två veckor och nya recept på diverse smärtstillande.
Ungefär vid detta besked rivs murarna. Jag känner hur jag går sönder inuti mig, hur besviken och arg jag blir och hur arg sambon blir. Hemskickade igen med denna smärta, snälla hjälp oss på ett bättre sätt så vi slipper detta återkommande gråa tungt hängande molnet. Vi föll igen, med ansiktet neråt och ska tvingas resa oss igen. Tar fallen aldrig slut, kan vi inte bara få flyta med ett tag?!
Vi ska resa oss igen, för oss och för skrutt för tillsammans är vi starka nog att göra det. En "remiss" är skickad till läkaren och vi själva kontaktade ortopedmottagningen i eftermiddag för att få bekräftat att det är gjort. Fick dessutom ett nummer till Karlshamn där läkaren är stationerad så vi kan prova ringa själva imorgon. Nu ska vi ha hjälp på riktigt och resa oss starka igen. Det är inte meningen stt en 27 årig man ska ligga i sängen som ett paket. Han ska kunna jobba, träna och vara tillsammans med sin familj, kunna få vara pappa på samma villkor som vilken 27 årig pappa som helst. Vi ska kämpa, detta är vårt krig!
