Oron i mig
Oron i mig fick känslorna att välla över i veckan och jag bestämde mig för att min oro skulle gå över. Efter att ha känt relativt tydliga rörelser av bebis under några dagar för att sedan inte känna alls på över en vecka ringde jag min privata barnmorska som jag kan få tag i dygnet runt, mamma. Eftersom jag var så orolig och gråtfärdig stämde vi träff en halvtimme senare på mottagningen, sådär halv åtta på morgonen. Stackars mamma få rycka ut sådär, men så gör hon allt för sina barn och barnbarn, alltid!
Eftersom min BM inte hunnit komma till jobbet ännu så fick mamma rycka in. Känna och klämma på magen efter livmodern så att den är så stor som den bör vara vid den här tiden. Sedan lyssnade hon både med sin tratt och dopton, och oron kunde gå sin väg igen för där var dem som hjärtljuden. Lillsyskons hjärtljud som klappade precis som de ska såhär långt gånget. Vilken lättnad för själen och mitt mammahjärta. Så orolig jag började bli, skönt att kunna släppa oron och veta att allt stod rätt till trots att rörelserna avtagit så plötsligt.
De små hjärtljuden låg runt 155-160 denna mätning, och det sägs att det är flickor med så höga hjärtslag. Men skenet kan bedra och eftersom vi har lång väg kvar kan det ändras och dessutom tror jag inte riktigt på dem där pojk- och flicktecknen. För sist tydde allt på en liten gosse förutom hjärtslagen men ut kom vår lilla flicka, så denna gången bryr jag mig inte omatt spekulera eller kolla alla möjliga tester. Det är den det är och vi får se när vi väl möts, oavsett är det en älskad liten bebis.
Pratade med min BM lite kort innan jag for vidare mot jobbet och hon tyckte det var bra att jag ringt. Oro ska tas på allvar sa hon och så frågade hon hur det är med mig annars och hur jag mår. Så nu behåller jag mitt lugn tills vi ses igen om ca två veckor. Givetvis började dessutom lille busen visa rörelsetecken samma kväll genom en rejäl vändning/snurrning så hela magen spändes. Det gav mig ännu mer lugn och jag sov som en prinsessa hela natten.
Kommentarer
Trackback
